Frostes ögon är svullna från natten. Jag vet inget ansikte som är så uppenbart nyvaket som hans, dragen är liksom utsträckta. Det skiljer sex år mellan oss. Han är min äldsta bror. När jag möter honom vid cyklarna har han redan fyllt min sportflaska med vatten. Han räcker mig hjälmen, frågar, sitter den bra? Han sänker min sadel med ett vant ryck. Landsvägen är full av rullande småsten. Pinjeträdens rötter skapar vägbulor. Jag är ovan med så många växlar, så kraftiga bromsar. Jag blir rädd i de branta nedförsbackarna. Jo. Jag blir rädd. Ser för mitt inre hur jag kör rakt in i en stor sten, flyger framlänges genom luften och klyver huvudet mot ett träd. Men rädslan. Den är behaglig på något vis. Kanske får den utrymme när jag går in i lillasysterroll. Frostes trekantiga ryggtavla leder mig. Jag tänker på honom som en kentaur. Men i stället för hästkropp så har han en cykelkropp. Morgonsol genom träden. Mina sorgliga försök till att crawla har gjort att jag har lock för vänsterörat. Därför är det viktigt att han cyklar på min högersida om jag ska höra vad han säger. Jag frågar honom om hur han har det. Där borta. I Kalifornien. Några hundar skäller mot oss när vi cyklar intill ett stort stenhus. Ett galler skiljer tomten från vägen. I gallret finns tydligen ett hål, för en av hundarna tar sig ut, springer fram mot oss skällandes. Rädslan igen. Ingen fara, säger Froste med stoisk storebrorsröst, men vad vet han om skällande franska hundar. Alla växlar gör att cykeln nästan går av sig själv. I uppförsbackarna känns det som att någon puttar på mig bakifrån, trots att benen fylls av mjölksyra. Intill vägkanten ligger kottar stora som knytnävar. Som storebrorshjärtan. Vi ställer cyklarna utanför boulangeriet och kliver in med svetten rinnandes från tinningarna och armvecken. Kvinnan bakom disken känner igen Froste vid det här laget, varje morgon kommer han dit på cykeln och köper bröd. Vi beställer pain au chocolat, pain au raisin, croissant och baguette. Kvinnan lägger papperspåsarna i Frostes cykelväska. Sedan trampar vi hem till ett dukat frukostbord där allt annat redan står framme. Frukost serveras nio, och det är klockan nu. De andra har börjat hälla upp kaffe. Bara jag, min bror och brödet fattas.
