Timmarna är många och långa här. Jag kan knappt förstå att jag får en hel vecka i skuggan under eken, i skuggan under parasollet, i skuggan under den torra palmen på stranden. Dana försöker lära mig crawla. I USA är det vad man lär sig i skolan, före bröstsim. Jag har aldrig gjort det förut. Jag blir generad. Det känns som om jag inte kan simma alls. Jag tappar andan, sjunker, avbryter mitt i rörelsen, oj, det blev fel, oj, hehe, hoppsan. Vi ser Frankrike-Uruguay nere på torget. Det är fullt av familjer, barn, hundar. På en skylt står det att det är förbjudet att spela fotboll här. Barnen gör det ändå. Bollen är orange och flyger mellan deras fötter. Männen gormar. Männen gormar alltid. En dag kommer kvinnor kanske kunna gorma lika obrytt som män. Frankrike vinner. Tanten i baren kommer ut och ställer sig i dörrposten. Ler mot sina gäster som om vi alla vore hennes barnbarn. En man lägger handen över hjärtat och sjunger den franska nationalsången med sådant eftertryck att det är omöjligt att inte sjunga med. En brandbil kommer körandes, de unga brandmännen sticker ut överkropparna genom fönsterrutorna och vrålar vive la france, någon viftar med den franska flaggan. Här finns det finns tid att bara ligga på badmadrassen som har formen av en kaktus och snurra runt, runt i poolen. Det finns tid att sitta länge och äta frukost, en, två, tre mackor med skivad nektarin på. Det finns tid att läsa bok men också att inte läsa bok, för att jag kan läsa vidare senare. Det finns tid att promenera längs med serpentinvägarna med Dana, hinna prata om vad som hänt det senaste året. Hennes nya pappatatuering. Att jag ibland trott att jag varit oförmögen att känna pirr, men att det börjat släppa. Jag är inte längre en robot känslomässigt. Jag får ett mail från min redaktör. Hon skriver att hon är genuint imponerad av min genomskrivning. Jag skriker lite när jag läser det. Och så läser jag det igen. Och så läser jag det högt för mamma. Och för min styvpappa. Och för min bror. Och så tar jag ett segerdopp. Mammas luftmadrass flyter upp intill min. Hon frågar hur jag mår. – Som att jag är kär. Det liksom strålar ut i hela kroppen. – Nu kan du vara kär i dig själv. – Ja, nu är jag kär i mig själv. Och stolt. Att det lönar sig.
