Alla pojkar har räddats ur grottan. Jag är snurrig av värmen, rastlös, snudd på uttråkad. Det är i det sinnestillståndet som jag kommer åt mina tankar. När jag ligger på mage på luftmadrassen med händerna som bryter vattenytan och bara flyter runt. Runt. Runt. Någon skriver du borde sluta basera din lycka på tvåsamheten. Alla meningar som börjar med ”du borde” kan dra något gammalt och fuktigt över sig. Du borde kanske sluta säga vad folk borde. Även om det är i all välmening. Vad vet den personen om vad jag baserar min lycka på. Det är skrivandet. Att försvinna i en bok. Det är att ligga i mina vänners knä eller ha dem i mitt. Det är i dansen. I att känna småsyskonens kalla fötter mellan mina smalben när jag nattar dem. Det är att köpa bifftomater, aprikoser och baguette i Frejús och äta picknicken på stranden med min familj. Däri ligger lyckan. Men också i att dela vardagen med någon annan. Höra de regelbundna andetagen från någon som ligger intill. Vi åker till stranden. Jag känner mig arg i bilen utan någon uppenbar anledning. Kan inte svälja mina suckar. Ibland tror jag att min ångest triggas av skumpande vägar. Som när SL-bussen bromsar och gasar hackigt. Eller som nu, när jag sitter i en varm bil och far till höger och vänster, när jag måste spjärna emot med benen för att inte pressas mot de som sitter bredvid. Bilbältet skaver mot halsen. Mamma och Froste i framsätet. Osams om körningen. Dana säger att det är bra att de får hålla på lite, de ses ju så sällan. Bergen vid kusten ser ut som en fond i en Disneyfilm. Vi bygger ett tält på stranden, solen är så stark mitt på dagen. Jag snorklar. Botten är tio meter ner, kanske mer. Vattnet är alldeles klart. Jag är mellan tre olika fiskstim. Limpstora fiskar längst ner vid botten, ockrafärgade, trettiotre stycken. Hundratals mellanstora i midjehöjd. Och alldeles under vattenytan – små, små fiskar som blinkar som solkatter. Med cyklop är havet inte skrämmande. Ett plötsligt sting. Jag skriker, det kommer så plötsligt. Det känns som att råka lägga armen över ett värmeljus. En brännmanet. Huden rodnar och höjer sig i märkliga bucklor. Blir sedan mörkt och rött. Jag läser Vinterkriget av Philip Teir från pärm till pärm. Fastnar, som alltid, vid beskrivningar av kärlek på ett biologiskt plan. Vill så desperat konkretisera det som annars är så abstrakt. Även om det dödar. Rent neurologiskt brukade man säga att en förälskelse hade en livslängd på tolv månader. Om man skannade hjärnan hos människor i olika stadier av förälskelse såg man vitt skilda resultat. En nyförälskad person uppvisar ökade nivåer av dopamin och lägre nivåer av serotonin. Dopaminhalterna hos förälskade människor brukade jämföras med dem som framkallas av droger, till exempel kokain. Kärlek påminner också om droger i det avseendet att användaren kräver allt starkare doser. Till sist går behovet inte att tillfredsställa. Ett år av eld följs av trettio år av aska, som någon uttryckt det. Men var inte ett år i själva verket rätt mycket? Kunde det inte vara värt det? Kunde det inte vara värt det. De andra säger: har du öppnat Tinder här? Jag skakar på huvudet. Jag lägger upp telefonen på bordet och swipar. En underhållningslek helt utan några seriösa ambitioner. De andra står böjda runt mig och säger hmmm, ja, nej för fan. Fransoserna har blanka bröstkorgar, de gillar att klättra, att springa på stranden, att åka i snabba bilar. En heter Chips. Han är en äldre rund man med hårigt bröst. Jag ger honom en superlike. Vem älskar inte chips. På kvällen tar vi bilen till grannbyn. Genom djupa dalsänkor och upp på kullarna. Vinodlingarna lyser neongröna. När vi sitter på restaurangen skickar Lisa ett sms. Hon är på torget i vår by. Din superlike är här. Chips.
