Livets nya rörelsemönster. När jag går hem vid fyratiden fylls vår gata av glada barn och ledsna barn och barnvagnar som tar upp hela trottoaren och trötta föräldrar och pigga föräldrar som ser ut att tycka om varandra och jag undrar om det är oss vi ser. Om våra barn kommer växa upp i Gröndal, om den här platsen som fortfarande är främmande för mig kommer vara det absolut mest normala för våra avkommor. Det är en tanke som ibland gör mig lugn och ibland väldigt stressad, beroende på det allmänna känslotillståndet för dagen.Man kan skydda sig under sitt paraply, även den korta biten mellan tvärbanan och tunnelbanan. Sedan gäller det att vara snabb, att fälla ihop det utan att tappa tempot in mellan de automatiska dörrarna, det är viktigt att inte förstöra flödet. Lite skönt att komma över bron till kontoret, där allt är som det alltid har varit. Visst har Archie blivit äldre, han hör inget nu och han orkar inte hälsa på mig när han lunkar in med kopplet efter sig, visst har lokalen blivit finare; den nya mattan, de sandstrandsfärgade väggarna (Thailand, inte Långholmen). Men allt mitt bös är där, och Sara och Johanna är där och vi håller oss för att inte störa varandra, inte störa, inte störa, men hallå, tycker ni att jag ska lägga in en toning i håret? Hallå, kan du knäcka min rygg, snälla? Regnet trummar på fönsterrutorna, utanför de välvda fönstren flaxar paraplyerna men här inne sitter vi och jobbar med vårt. För det mesta inneslutna i vår egen koncentration, men ändå, tillsammans.Läs också:12 kappor och rockar
