Sommaren i bilen. Lämnar Tjurpannan bakom oss. Yrsa och Sara där fram och jag i baksätet, deras unge, jag gråter. Sara svänger in på en liten grusväg. Motorn tystnar. De kliver runt bilen, öppnar min dörr, omfamnar mig från varsitt håll. Mina hulkanden är ett barns. Råa, oförställda, kräver sitt utrymme. Sommaren i bilen. Vi köper thaibuffé i Karlstad. Svettiga vårrullar och chilisås som bränner på tungan. Jag beställer ett blomsterbud från telefonen. Googlar upp rätt adress, väljer mellan rosa, lila, vitt. Vad ska blommor göra. Vi kissar i diket där förbipasserande bilister kan se oss. Alla dagar av att gå runt på klipporna i bara trosor har gjort oss oblyga i vår nakenhet. Mina bröst har blivit nästan lika bruna som den övriga kroppen. Bilden jag lade upp på Instagram blev borttagen för att den bröt mot communityreglerna. Kvinnliga bröstvårtor. De får inte finnas. Vi var åtta personer i fredags. En efter en vinkades folk av vid Tanums station. I morse var det bara jag, Sara och Yrsa kvar. Jag klippte gräset i cirklar, utifrån och in, det var så tillfredsställande, jag kände motorkraften genom bygeln ut i handen, jag ville inte sluta. Stenhällen framför huset var mönstrad av silverspetsiga fågelfjädrar, som efter en attack. Tjurpannan. En av Sveriges farligaste platser när det är storm, så fick naturreservatet sitt namn. Åtta kroppar mot klipporna. Alla med varsitt känsloliv, stormen i oss. Den gemensamma och den vi håller för oss själva.
