Bilder från januari 2018. Elefantpojken på Ringvägen. Vi är där för att käka middag. Det är viktigt att göra saker tillsammans när allt är skakigt. Jo. Vi behöver bara mer tid ihop. Det blir en dejt. Det blir mysigt. Jo. Jo. Jo. Pengar är aldrig så bortkastade som när man går ut och käkar och inte kan se varandra i ögonen. När samtalsämnena är döda redan innan de har kommit ur munnen. När allt skaver så mycket att tofun blir omöjlig att svälja, smular sönder i munnen, torkar ut tungan. Jag drar på mig min tjocktröja och vill stanna där innanför tyget. Nyårsnatten. Jag drar från festen utan att säga hejdå till honom. Han är ändå någon annanstans, har varit det hela kvällen. Även på tolvslaget. Jag sover skavfötters med min bror som är i Stockholm över julen. Gråter mot de långa benen som är inrullade i dun intill mig. Syskonbenen. Mamma kommer på morgonen, vi lyckas laga frukost till henne på bakissvaga ben. Mina ögon är svullna av sprit och gråt. Jag ligger på min säng och säger: idag tar det slut. Det gör det. Det gjorde det. Han kom hem till mig senare samma dag. Lade sig intill mig i sängen, tryckte sig mot mig. Vi blandade vårt salt. Sa alla orden till varandra. Sa att vi vet bättre än att stanna kvar i något som är trasigt. Där klippte vi. Nämn en värre bakfylla. Idag är det ett halvår sedan vi gjorde slut. Jag är inte ledsen när jag skriver det här. En sanning. Det var länge sedan jag grät över oss. Men sentimental. Sentimental har jag alltid varit. Datum jag delat med någon fastnar i mig som brännmärken. Här är de inlägg jag skrivit om uppbrottet under våren. Jag länkar dem för att jag vet hur många av er som går igenom liknande saker just nu. För även i högsommaren kan saker gå itu. →Slutet. →11 dagar. →3 veckor. →Toast. →När du köpte en cykelhjälm så slutade jag använda min.
