Vi åt lunch på Artipelag. Min storebror Froste, hans fru Dana, farmor och vår faster. Jag skulle passa en buss, skulle åka till Skåne samma dag, och fick plötsligt bråttom när jag insåg var klockan var. Svepte det kallnade kaffet, reste mig upp och la en sedel på bordet. När jag tittade på mitt lunchsällskap för att göra en snabb bedömning om vem jag skulle krama först, insåg jag att det inte var ett vanligt hejdå, vi ses snart. Utan faktiskt ett hejdå, vi ses om fem månader. Ofta när jag gråter känner jag tidigt att tårarna är på väg, ibland lockar jag till och med fram dem, men just där och då övermannade gråten mig. Jag tryckte in ansiktet i Frostes axel. Åh, vad jag känner igen den där gråten. När jag vinkade av honom på flygplatsen när han skulle resa runt i centralamerika som artonåring, när han hade träffat Dana (i Centralamerika) och skulle bo hos henne i Santa Cruz i tre månader, när han till sist flyttade till San Francisco och gifte sig med henne. Det är den gråten. Avskedsgråten. En eller två gånger per år ses vi. Och varje gång är det lika jävligt när vi säger hejdå. Vi måste finna oss i att det är såhär. Att vi älskar varandra, att vi älskar att vara med varandra, men att vi lever våra liv på två olika kontinenter. Det är en blandning av frustration och sorg. En form av olycklig kärlek. Han vinkade av mig vid bussen. Log sitt stora vita på andra sidan fönsterrutan. Jag tänkte på det som om han var min pappa, jag hans dotter, och det är ju inte så långt därifrån – jag är hans lillasyster. Jag tröstar mig med att vi emotionellt står varandra nära. Men en relation är mer än att uppdatera varandra om vad som hänt sedan sist, och säga att man tycker om varandra. En relation måste väl också fyllas av gemensamma upplevelser, att få uppleva livet tillsammans? Fortfarande minns vi hur det var att bo under samma tak, men med åren kommer det blekna. Och om vi bara ses 1-2 gånger om året, kommer vi glömma bort att vi har ett behov av varandra då? Jag tror att vi fixar det. Men vi måste ses. Och vi måste höras. Skicka bilder, prata på facetime, skriva hej vgd? och kolla schyssta skor jag har köpt och andra vardagliga saker. Ringa inte bara efter att något jobbigt har hänt, utan också mitt i det jobbiga. Släppa in varandra. Vi fixar det. Vi tycker om varandra för mycket för att fucka upp ett distansförhållande. Men så är det flygen, klimatet, samvetet. Hur kan man hålla ihop en familj som är geografiskt splittrad över jordklotet, utan flyg? Det går inte ihop. Det här grät jag också över, där jag satt på bussen. Här är några bilder från förra veckan, när Froste föreslog att vi skulle leka kurragömma och klättra upp på ensilagebalarna, på åkern utanför vår sommarstuga i Bohuslän: ♥
