Skriver det här söndag eftermiddag. Vår sista dag i Lissabon. Känner mig ängslig i kroppen. Jag längtar inte hem för där är det byggdamm och plast och belamrat. Men om några veckor är det klart. Längtar efter att städa rent, damma, svabba och placera ut sakerna igen. Längtar efter att fixa fönstren så att det går att vädra i sovrummet. Längtar efter mamma. Slog i huvudet nyss när jag reste mig upp. Tänkte inte på att jag satt under en trappa. Det gjorde så ont. Började böla så fort jag blev ensam. Folk säger att man inte är sina prestationer men det är ljug. Jag vill skriva något som gör mig själv stolt.Jag har deadline om tre veckor. Nu är det hårda tag som gäller. Hårda tag som egentligen är mjuka. Jag kan sitta på konditoriet om förmiddagarna. Jag kan träffa mina vänner men dricka alkoholfritt. Jag kan springa och bada. Mina meningar, de jag skriver. Jag ser ju hur de ser ut. Så korta. Det är ångesten. Då blir de så.Nu trycker jag på publicera bara.
