Mina vänner säger att det är omöjligt att vara spontan med mig. Det är verkligen inte goals. Jag vet inte hur det kan bli så, vecka ut och vecka in, att så mycket av min tid äts upp av planer. Den här veckan till exempel. Jag föreläser på skolor och håller skrivkurs fyra av sju dagar. Jag har kvällsplaner måndag till fredag. Jag måste vara dum i huvudet? Eller bara girig. Det är som om jag hela tiden ligger lite efter.Det är prick ett år sedan jag åkte till Rom för att arbeta med boken i sex veckor. Kanske var det ett svepskäl: resa för att skriva. Kanske behövde jag bara skapa en tidsrymd. Ingen skulle kunna kräva något av mig – och jag skulle i min tur inte kunna kräva någonting av någon annan. Jag fick rå om mig själv, lägga upp dagsplanerna på samma sätt som jag inbillar mig att pensionärer gör det: allt byggs utifrån något enstaka ärende eller göromål. Dricka kaffe på det kafét. Se den utställningen. Läsa bok i den parken. Jag längtar inte bort. Jag gör inte det. Men jag längtar efter något långsamt och kontinuerligt där tanken får tänkas klart. Jag önskar mig inte mycket av den här hösten och vintern, mer än detta: att få sitta på ett kafé, äta ostmacka och skriva.Läs också:Romguide
