Igår sov jag min sista natt här. I 3,5 år har det här varit hemma. Jag har sett två personer dricka ur samma kopp på samma stol mot samma vägg i den här lägenheten. Jag har sett två personer gå ut genom samma ytterdörr för att aldrig mer komma tillbaka hit. Det är något med det som känns så fundamentalt fel. Att den här platsen rymmer allt det. En flyttade in med mig. Vi var tjugo. I väggarna finns fortfarande borrhål från de lampor han budade hem på auktioner och monterade upp. Jag tittar på dem nu. På hålen. En bodde aldrig här men bodde ändå nästan här. Plötsligt låg han på min säng med bruten fot vars gips gjorde revor i lakanet. Han ställde alltid två glas vatten på nattduksbordet innan vi skulle sova. Jag har möblerat om, rensat ut, skrubbat bort. Köpt nya tvålar, bytt ut dofter. Mest är det här en plats av vänner. Kan jag hjälpa till med något? Nä det får bara plats en i köket, du kan sitta i hallen och underhålla mig medan jag lagar mat. Vill du ha vin eller bärs? Tillfälliga förbindelser. Du kan slänga jackan där, det är fullt på krokarna. Haft mina grannar här. Varit hos mina grannar. Gått med korgen mellan våningsplanen. Idag är jag snacksansvarig. Slängt skräp tillsammans. Snälla kan du komma upp? Haft sällskap på mindre än några minuter. Vill du sova innerst eller ytterst? Promenerat varv efter varv runt Kungsholmen. Nätter. Dagar. Stått på Barnhusbron och stirrat ner på tågspåren. Cyklat hem via Sveavägen och blivit påkörd. Fått killen i kassan på Ica att rodna, och sedan gått tillbaka till just den kassan för att se honom rodna igen, och igen. Och jag har jobbat härifrån. Suttit på mitt golv med persiennerna nerdragna för att inte bländas av solen, känt mattan klia mot knäskålarna. Legat i Vasaparken om somrarna och lyssnat till ljuden från fotbollsplanen. Självhatat. Fått mail. Vi vill ge ut dig! Du har inte blivit antagen. Tagit selfies från samma vinkel där ljuset faller mjukt över ansiktet. Toaletten som gurglar. Zinken där det så lätt blir stopp. Persiennen som hänger på halvkant. Taklampan som saknas. Sakerna som inte får plats, och ärligt, inte jag heller. Iväg från det nu. Det rycker i mig av förväntan när jag skriver det. Men om jag inte längre ser hålen i väggen, kommer jag minnas då?
