Det är speciellt att röra sig bland folk med feber. Så fort Iprenen förlorar sin verkan kommer värmen tillbaka i pannan, som om någon lyste med en varm panna där. Benen blir hafsiga, slafsiga. Tungan fastnar på vissa ord. Jag tog 07.22-tåget i morse. Kom fram till Lund vid lunch. Sista timmen var en nedräkning, jag var rastlös, de flacka åkrarna utanför var täckta av snö, eller var det tidigare, jag minns inte. Jag lotsade mig till hotellet med GPS:ens hjälp. Fick ett rum med nittiosäng. Inte helt olik en hytt på en båt. Trivsam i sin enkelhet. Min redaktör Karin frågade om jag kunde ses om tio minuter. Tio minuter, tänkte jag, hur ska jag kunna vara på restaurang om tio minuter. Men sen kom jag på. Lund. Nio minuter senare mötte jag Karin och Titti från Bonnier Carlsen. Vi ska inte kramas, sa jag. Vi åt varsin crêpe och pratade om utgivningen framöver, programpunkter de sett på konferensen hittills och om oron jag känner inför släppet. Rädslan för att bli totalsågad och om det blir så, försöka hitta styrkan att fortsätta skriva ändå. Hur gör man det? Vi pratade också faktumet att många böcker i ungdoms- och ung vuxen-genren inte ens blir recenserade. Det är en genre som faller lite mellan stolarna. Hamnar inte på de stora sidorna. Men, sa Titti, det är också en tacksam genre eftersom läsarna är mer benägna att höra av sig och berätta om sin läsupplevelse. Vi får se. Vi får se. Vi får se. De hade klistrat fast bokryggar på trappstegen i AF-borgen. Karin sa, sitt där så tar jag en bild på dig. Jag medverkade på ett seminarium med textsamtalet i fokus. Jag läste högt ur boken, och Therese Granwald och Johan Blomgren från Folkets hörna gav respons på texten. Så häftigt att de, utifrån bara några sidors text, kunde utröna några av de viktigaste teman som jag tar upp i HA. Vi pratade om vad som händer med en när andra analyserar ens text utan värderande ord. En förälder som säger vad fint – vad gör man med det? Men konstruktiv feedback och textanalys är något annat. Något för mig helt ovärderligt, jag har nästan utvecklat ett beroende. Vill få syn på min text ur ett drönarperspektiv. Och genom att ge feedback på andras texter ser man bättre sin egen text. Lite som att gå förbi någon med dålig hållning, och så sträcker man på sig. Efteråt kom en kvinna fram. Hon sa att hon är bibliotikarie och att hon tänkt kontakta mig efter att hon läst Stanna, men att det inte hade blivit så. Men nu såg hon ju mig, och hon ville säga att min bok var en sån som hon verkligen uppskattade, på riktigt uppskattade, och som hade fastnat i henne. En annan kvinna från bibliotekstjänst sa att hon legat uppe till midnatt kvällen innan och läst Hålla andan, att hon haft svårt att slita sig. Att hon försöker få fler vuxna att läsa ungdomslitteratur. Fan. Vad glad man blev då. Glad jag blev då. Gick därifrån. Febern slog till på nytt. Chefen på förlaget ringde, jag stod utanför Domkyrkan och pratade med honom, det var om konflikten mellan Bonnier och Storytel, okej, jag lyssnar. När vi lagt på promenerade jag till centralstationen. Vid Bantorget höll magnolian på att slå ut, jag ringde Yrsa, vi pratade om en författarkväll vi ska ha ihop. Skrattade. Jag klev på bussen. Vad är det här för lång väg, det ska väl inte ta 32 minuter mellan Lund och Malmö? Pratade i telefon med Maja med knäna mot sätet framför. Klev av i Södervärn, köpte ett nytt Iprenpaket på Pressbyrån och GPS:ade mig till Jesusbaren. Det var kallt ute. Hade på mig vantar och fick hålla telefonens skärm vid liv genom att då och då nudda den med hakan. I en soffa satt Bea och Hanna. De hade varsin smoothie framför sig. Jag sa, vi ska inte kramas, men de kramade mig ändå. Jag knäppte ut en Ipren ur metallhöljet. Svalde den med en klunk apelsinvatten. När vi var mitt inne i ett samtal så kom Gustav in genom dörren. Gustav! Inte träffat honom på ett år. Han skulle boxas och tänkte bara ta en snabb kopp kaffe innan, och där var han nu, framför mig, lite skäggigare sen tiden då vi båda var i Lissabon. Vi ska inte kramas, sa jag, men kramade honom ändå. Jag satt på stolen och han stod upp och jag la armarna om hans midja, tryckte kinden mot skinnjackan. Han drack sin snabba kaffe. Hanna och Bea köpte mer fika. Jag köpte en korv och en kopp te. Vi vände ut och in på oss själva en stund. Bea sa, vad fint att vi träffats med så korta mellanrum på sistone, och jag höll med, verkligen fint. Hon hade läst Hålla andan också. Exemplaret som hon fick av mig när vi åt middag hos mig förra veckan, när hon var på Stockholmsbesök. Vi skrattade åt att jag använt torsk med äggsås i en scen, det är ju hennes maträtt, hon älskade verkligen torsk med äggsås när hon var liten. Själv har jag bara ätit det en gång. Och det var i hennes kök när vi var tio.
