Det är lördag den 4 juli. För åtta år sedan var jag och Johan på vår första dejt. Jag skulle packa till en resa men i stället cyklade jag och mötte upp honom. Vi drack en öl på Bananas. Förmodligen flera. Jag tryckte mitt knä mot hans under bordet. Eller om det var han som tryckte sitt knä mot mitt. Jag kände mig så trygg i hans närvaro, helt oförställd, trots att vi bara träffats en gång förut (på Trädgården någon vecka tidigare). Vi kysstes innan vi sa hejdå, sedan tillbringade vi många veckor isär. Sms:ade. Började ringas. Hans röst, jag dog för den då och jag dör för den nu, den är mjuk och basig med en svag göteborska. När sommaren led mot sitt slut sålde han sina Way out west-biljetter för att umgås med mig i stället. Efter det var vi ihop. Sensommaren 2018Ett personlighetsdrag Johan har, som jag tycker är väldigt attraktivt, är att han är tillbakalutad och lugn, nästan sävlig, samtidigt som han är nyfiken, passionerad och initiativrik. Det är en ovanlig kombination, tycker jag. Jag älskar den. Rättelse:Jag älskar Johan! Kvällen vi sa att vi var ihop.Jag vet att vi kommer prövas, nu när vi fått barn. Det är vad alla säger. En floskel, en profetia som kastas över oss gång på gång. Jag hör om folk som skakar hand på att inte göra slut under småbarnsåren. De senaste veckorna har vi ofta behövt be om ursäkt till varandra. Förlåt för min ton. Förlåt för att jag mästrade. Förlåt för att jag klagar. Du får klaga. Jo men, det är inte så kul att lyssna på. Vi har lovat varandra att inte stressa upp oss i onödan, att inte bete oss som om det är kris när det inte är det.(Det händer att vi bryter det löftet.) En av de första bilderna jag publicerade på Johan.Ibland saknar jag honom fastän vi bara är några meter från varandra, för att vi inte längre hittar lika många tillfällen att skeda eller stå och kramas. För att vi helt enkelt delar upp oss i längre stunder så att man får pausa från att ta hand om bebisen (nu sitter jag till exempel i sängen och skriver det här medan han är där nere och söver barnet i selen, tidigare hade vi kanske hängt här tillsammans). Ibland funderar jag på om vi har sett varandra i ögonen den dagen (det funderar jag i och för sig alltid på, även innan vi fick barn, det är lite av en fixering) och om svaret lutar åt nej blir jag sorgsen. Tur att det går att påverka. Men vi hjälps åt att klä på henne, jag tar vänsterarmen och han högerarmen och vi lirkar på en body, vi ligger på varsin sida om hennes lilla kropp och pussar på henne. Jo, där ovanför möts våra blickar, och vi skrattar. Säger hur är det möjligt, hur kan man vara så fucking gullig, fattar du att vi har gjort henne? Hon har din haka och min mun. Eller är det min haka och din mun? Kommer hon få din ögonfärg eller min? Känn på magen, hur len den är.Gustav och Yrsa brukar säga att det är romantiskt att få barn. Jag kan verkligen hålla med. Ibland kommer jag in i ett rum och ser Sunna ligga och sova på Johans bröst – Gud. Också: Han har sett mig i mina allra sköraste tillstånd. När jag råmade som ett djur och krystade ut vårt barn. Sett min kropp, blodig, magen punkterad och mjuk. Han har tömt papperskorgen som var full av mina märkligt luktande bindor, veckorna efter förlossningen. Jag känner mig genomlyst, okontrollerad, jag känner mig helt avskalad inför honom nu. Som om vi klivit ännu djupare in i varandra. Det är befriande på samma gång som det är läskigt. Här är jag. Älska mig, fortsätt älska mig.
