Ett halvt dygn i Stockholm. För att packa upp, packa om. Slår läger i soffan. Telefonen hettar i handflatan. Ut på djupa, grumliga Instagramvatten. Främmande blondiner i LA slukar min tid. En miljon followers. Jag kan inte värja mig. Jag fastnar. När jag slår på selfiekameran ser mitt ansikte ut som om det smälter. Resväskan står uppfläkt på golvet, packa mig! Skriker den. Jag ignorerar. En timme. Två timmar. Tre timmar. Jag lajkar inga av LA-blondinernas bilder. Väskan på golvet förblir orörd. Packningen kanske kan vänta, skriver han. Tycker du det, svarar jag. Okej, en öl bara. Klockan är tio när jag gränslar cykeln och glider ut på Ringvägen. Asfalten är våt, jag märkte inte regnet från soffan. Jag stoppar händerna under hans jacka. Böjer nacken bakåt. Säger rakt in i hans halvöppna mun: du har bra läppar. Nu är jag på Arlanda. Med en packad väska. Vi hörs snart, från ett annat land.
