Jag har verkligen varit ledig. Jag läste bara 40 sidor under hela julledigheten. Har behövt pausa från ord. Pausa från sociala medier. Igår när jag skulle gå och lägga mig kände jag mig förväntansfull inför 2021:s första arbetsvecka. Över den här dagen som jag ska tillbringa på kontoret med Sara. För på andra sidan rastlösheten finns den ju: Skaparlustan! Förra måndagen: Jag hade känningar i halsen och ringde mamma med gråten som fastnat i den. Johan är i bilen mot Stockholm nu, sa jag, men han kan ju inte komma hem till lägenheten om jag är sjuk. Ett par timmar senare plockade hon upp mig med bilen – vi hade ju umgåtts över jul – och körde mig till Solna. Hon var på snackigt humör och jag skämdes över att be om skjuts, vinflaskan jag gett henne som tack rullade ner på golvet med ett klong. Vi körde in på en parkering och jag fick en tops uppkörd i bihålan. Betalade 590 kronor men vad gör man inte för kärleken. En halvtimme senare ett sms som meddelade att jag var negativ. Välkommen hem, skrev jag. Han kom hem till mig. Jag menar hem till oss. Med resväskor i vardera händerna och en ryggsäck över axeln. Vi kunde inte kramas förrän han fått av sig dem. Den där kroppen, min kropp, jag menar hans kropp. Han luktade av ett annat tvättmedel. Vi hade distansförhållande under en period som är sämst lämpad för ett sådant upplägg. Vi fixade det. Hur? Bara genom att låta tiden gå. Jag vet inte ens om vi var särskilt bra på det. Men nu är han hemma igen. Johan. Dagen efter hans hemkomst la jag mig på sängen som en skalbagge och hulkade: Jag känner mig så trääängd. Jag drog snoret från läppen och förtydligade: jag är så lycklig över att du är hemma igen, jag har saknat dig varje dag, men det är ovant att bo ihop med någon efter flera månader av att bara vara själv. Ge mig lite tid att vänja mig, du vet hur jag är. Jag vande mig kort därefter. Inte bara det. Började njuta. Vi har lyssnat på radio och löst korsord om morgnarna. Tagit långa promenader med vänner om dagarna. Lagat mat länge, pratat och varit tysta, spelat sällskapsspel och tittat på Sopranos om kvällarna, förresten löst korsord innan vi ska sova också. Igår somnade han innan mig, det gör han så sällan. Jag låg i mörkret och kände hans andetag darra mot min axel, jag fylldes av en stilla lycka. Vi har en bil som står parkerad precis utanför huset. Den har stolsvärme, glappande auxsladd, den tar oss fram under en mörk himmel, genom varmgula tunnlar.
