En död fågel i min lillkusins hand. Katten tog den. Först två möss, sedan fågeln. Min kusin ser inte särskilt ledsen ut. Hon ser till och med glad ut. – Titta! Hon drar lite i vingarna. Fäller ut dem och tittar på de glänsande vingpennorna. Klappar lite på den fjuniga buken. Hon har valt ut en begravningsplats längst bort på grusplanen. Där vilar redan mössen. Nu ska även den här fågeln få en hedersplats. – Vad heter den? Frågar jag. – Saffran, säger hon. Kan du hjälpa mig göra biljetter till begravningen? – Inbjudningar, menar du? – Mm. Vi ska göra nio biljetter. Tre till din familj och sex till min. Jag ritar fåglar och ett kors, så fattar man att det är en begravning. Den börjar om 5 minuter. Jag skriver det. Hon hämtar en blommig servett och lindar in fågeln där i. – Kolla, man kan öppna ögonen på den. Vi slår i gånggången. Alla nio samlas runt fågeln. Vi sjunger Vem kan segla och Byssan lull när lillkusinen stoppar ner byltet i jorden. Hon täcker fågeln med grus. Vi lägger syrenkvistar och ängsblommor på den lilla grushögen. – Nu ska alla säga något snällt om fågeln, säger hon. – Du var en jättefin fågel. – Det var tråkigt att vi aldrig fick lära känna dig.
