Tre år sedan jag och Johan var på vår allra första dejt. Vi hade setts på Trädgården några veckor tidigare, stått och pratat länge, han hade en förmåga att förlänga samtalet så fort det höll på att mattas av. Nu var jag tillbaka i stan för att tvätta och packa om. Vem av oss var det som frågade om vi skulle ses? Jag minns inte, minns bara att jag lämnade lägenhetens stillastående luft, tvätthögar överallt, och cyklade till Bananas. Han kom gående, han pratade i telefon, sin mamma fick jag veta senare. Sedan omfamnade han mig, höll om mig länge, som om vi redan kände varandra, som om han var verkligt glad att se mig. Två öl. Jag tryckte mitt knä mot honom under bordet, märkte att han också ville, senare skrev jag till en vän: Jag var inte nervös, han gjorde mig lugn, det betyder väl något? Mörkret kom som det ändå gör en kort stund i juli, jag måste verkligen packa klart, sa jag, och han följde mig till Skanstull. Det var dags att säga hejdå. Jag fällde ut cykelstödet, tog ett kliv över ramen och stack in armarna under hans skinnjacka. Kände på magen, revbenen, ryggen. Varm, mjuk. En främlings kropp. Han räckte mig sin ena hörlur, come into my bedroom, come into my bedroom sjöng Dev Hynes i mitt öra, och jag kysste Johan för att se om jag tyckte om det. Lyssnade på låten sen när jag satt på vardagsrumsgolvet och packade. Skrev till honom: Tre år och kanske är det inte förrän nu som vi verkligen känner varandra? Det tar tid att förstå varandras rädslor och behov. Att lära känna varandras vänner och familjer. Johan förlåt, du gillar inte sådana här "tre år med bästa älskling" så mycket, förlåt om jag är pinsam som skriver om oss, flåt, flåt, men jag kan inte låta bli. Det är bara så roligt att vara din tjej. Att verkligen känna dig. Nu är vi på Fårö med våra vänner. Dags för frukost.
