Johan ser ut som en Woody Allen-karaktär i sin långa rock. Jag säger det till honom. Du med, säger han och drar lite i min basker. Lunch på Medelhavsmuseet. Spenatgryta. Vi lutar oss på armbågarna. Jag måste kyssa hans knogar när han dricker sitt kaffe. Vad dum man blir av att vara kär. Sitta och kyssa någons krogar på en stimmig lunchrestaurang. Vi går längs vidriga Drottninggatan och ännu vidrigare Västerlånggatan. Runt omkring oss dalahästar och vikingahorn och förkläden med älgmotiv. Han berättar om tyskar som snor vägskyltar med älgar på. Det är inte en myt att tyskar tycker om älgar, menar han. Vi delar en pain au chocolat på Skeppsbron. Ett bageri med uteservering. Sedan måste han återgå till jobbet. I vadlång rock och flaxande halsduk går han framåtböjd i vinden. Han försvinner in i en byggnad som, likt de flesta byggnader i Gamla stan, har sjunkit ihop. Om man släpper en kula på ena sidan rummet så rullar den snabbt över till den andra. Det var sommar nyss, men snart har alla löv fallit från träden. Löven blåser i drivor över gatorna. Skeppsholmen ser gråare ut än vanligt. Läser Gun-Britt Sundström i solen. Slickar på fingret och fiskar upp smulorna från assietten. Vad jag tror är en kaja landar på stolen mittemot. Den kraxar men sitter orädd med klorna hårt om ryggstödet. Vi har sällskap en stund. Johan skickar ett meddelande: Så härligt att du är så nära mig nu. Mamma säger i telefon att hon saknar mig så att det värker i kroppen. Jag säger att jag känner likadant. Hon tillägger att hon finns kvar även om det dröjer ytterligare en vecka till att vi ses. Att ha en mamma som uttrycker sig så. Men jag får anstränga mig för att inte gå in i det rum av dåligt samvete som jag så ofta, utan förvarning, hamnar i. Sundström skrev Maken efter att ha upplevt en relation med R där varken att vara gifta eller skilda var bra alternativ. I romanen heter han Gustav. I Skrivliv, som är hennes senaste bok baserad på dagboksanteckningar, skriver Sundström om hur hon skickade manuset till R, med ett följebrev: Om det befinns vara en dålig bok är det skäl nog att inte ge ut den. Misslyckade äktenskap ska åtminstone inte behöva ha misslyckade romaner som monument över sig. R svarar, efter att ha läst boken och gråtit sig törstig: Vad är det här, försöker du virka en slips av mina tarmar? Jag flyttar in i cafét när det blir kallt. Läser i flera timmar. Att få göra det. I vår, om jag blir antagen till A-kursen i litteraturvetenskap på SU, kommer jag sitta såhär och läsa. Timme efter timme, dag ut och dag in. Jag romantiserar det nog. Mina vänner som har pluggat litt.vet säger att man förväntas läsa fler böcker än vad som är möjligt. Hundratals sidor om dagen. Du kommer inte bli stimulerad nog, säger någon till mig. Du kommer inte göra annat än att läsa, säger någon annan. Sedan jag tog studenten för sex år sedan har vuxna i min närhet frågat när jag ska läsa litteraturvetenskap. Mamma som själv är utan akademisk utbildning har frågat flest gånger. Men jag har inte varit ett dugg sugen. Det blir så när någon annan ska pådyvla en stora livsval: det låser sig helt. Man blir en trotsig unge. Men för några månader sedan, när jag inte kunde sova, blev det plötsligt glasklart att det är vad jag ska göra i år. Plugga på universitetet igen. Det var fem år sedan jag gjorde det sist. Blir det för mycket eller för ointressant så får jag väl hoppa av. Men det rycker i mig av förväntan.
