Igår eftermiddag passerade jag hans jobb. Inte avsiktligt, inte för att jag gick dit, utan för att det ligger på promenadsträckan hem till min lägenhet. Jag stannade upp och tittade på dörren, den röda. Jag vet att han satt där bakom. Förmodligen krökt över sin dator. En snusdosa på bordet. Fingrarna som ofta måste stryka bort håret ur pannan. Kanske stressad och därför lågmäld, sammanbiten. Eller så skrattade han sitt skratt som låter isch-isch-isch. 50 meter i från mig. Jag fortsatte gå. Höjde volymen i hörlurarna. Gick in på systembolaget. Zara kom hem till mig någon timme senare. Vi drack vin på mitt golv. Det var svårt att tugga chokladen när ansiktsmaskerna stramade över huden. Som vanligt var det fint att hänga med henne. Det finns inte ett sätt att hantera ett breakup, inte ett sätt att må. Jag kan känna mig energisk på förmiddagen och väldigt låg på kvällen, eller tvärtom. Vissa dagar är jag inte ledsen alls. Men saknaden kan övermanna mig bakifrån när jag är som minst förberedd. Jag försöker ge min kropp de bästa förutsättningarna jag kan för att må bra. Äta mycket och regelbundet. Yoga. Promenera. Dricker vin nästan varje dag visserligen, men nån jävla måtta får det väl vara på präktigheten. Jag träffar folk hela tiden. Hör mig själv skratta högt. På många sätt mår jag bättre nu än jag har mått de senaste månaderna. Jag behöver inte oroa mig för att allt ska gå åt helvete. Det värsta har redan hänt. Men det är svårt att sova. Jag är dödstrött om kvällarna, ligger i sängen som i en dimma, nedsänkt i ludd, men hjärnan går på högvarv. Blixtrar. Har han någon ny hos sig i sin soffa som han kokar te till? Häller han upp chips i skålen han fått av min styvpappa och ställer den framför henne? Sitter han på en middag och ser någon på andra sidan bordet, någon som låter blicken vila på honom? Nej. Vänta. Tänk inte så. Så många fallgropar. Idag har det gått elva dagar. Fortfarande så lite tid, men ändå: Framåt, framåt.
