I måndags drabbades jag av sån intensiv prestationsångest att jag behövde lägga mig långt ut på sängkanten. Johan fick inte röra mig. Jag är en bluff, sa jag. Jag kan inte skriva. Allt blir banalt. Mina idéer är tråkiga. Jag kan inte lösa de enklaste uppgifter. Johan sa: Du är bra. Du ljuger, sa jag.På tisdagen satt jag i fåtöljen när Sara kom in till kontoret. Hon hängde av sig jackan och satte sig intill mig. Tog min hand. Vi fick båda avlägga varsin lång rant. Hennes naglar gick över min handrygg. Tänk, sa hon, vad bra det är att du inte drabbas av så här grov prestationsångest oftare.Det har hon förstås rätt i.Alla timmar av blått ljus framför datorn har gjort mitt ansikte mycket grått och mycket fnasigt. Jag undviker speglar; marssolen gör alla porer och hårstrån synliga. Jag kanske bara hugger av mig huvudet så jag blir av med det? Tar ett jobb där jag kan använda benen i stället. Knäna knakar ganska mycket, eftersom jag suttit på dem sedan jag tog studenten, men annars är de i prima skick.
