Banan, hallon, blåbär, havremjölk, jordnötssmör. Allt har blivit grönare sedan vi åkte. När som helst blommar päronträdet utanför köksfönstret och snart försvinner utsikten. Nu ska jag torka håret, nu ska jag cykla över till Hornstull och sätta mig med hörlurarna och dokumentet och skriva fram en till scen. De senaste dagarna har många släktingar frågat hur det går med boken och jag har hört mig själv säga samma sak: att det känns ganska bra faktiskt, att planen är att jag ska skriva i ytterligare ett år innan den går till tryck. Att jag nu, efter tio år, inte värderar varje enskilt skrivpass lika mycket. Jag ska skriva mina timmar och kanske lossnar något, eller så blir jag frustrerad. Det spelar inte så stor roll eftersom jag ju återvänder mer eller mindre varje dag, förr eller senare löser jag det. Jag har utvecklat en mjukhet gentemot min egen process? Förmodligen låter det annorlunda om nio månader. Då har jag troligen skenande panik och vill stryka hälften. Men just nu känner jag ett litet snöre i bröstet, något som drar. Det blir kanske bra det här?
