Syrenernas tunga klasar böjer sig för vinden och doftar så intensivt att jag känner mig alienerad. Vaknar på morgonen och undrar om känsloläget i kroppen har slagit om än. Får jag vara glad idag? Sara påminner mig om att jag precis avslutat ett projekt som hållit mig sysselsatt i flera år. Att vara nedstämd hör till. Jag kan känna hur mina mungipor går nedåt. Jag kör rakt in i en cyklist som inte har tecknat att han ska vänster. Han blir mer skärrad än jag, trots att min väska hamnar på marken och min Hövding löser ut sig med ett pang. Krockkudden gör det svårt att andas. Den unge mannen pratar besynnerligt. Han upprepar samma meningar om och om igen. Jag föreslår att han ska sätta sig ner. Han håller upp en tumme i luften och frågar om allt gick bra, om han gjort något dumt. Jag trycker min tumme mot hans och säger att det är sånt som händer. Jag tvingar mig att skriva upp saker jag ser fram emot. Att äta middag med Kajsa och hennes lilla dotter på min innergård, bara vi tre. Att noga välja ut högen med böcker för sommaren. Att ta brorsönerna ut i ekan på kvällen, i Hälsingland. Att sitta nybadad och nysprungen och äta frukost i trädgården, vilken trädgård som helst. Att ligga klistrad mot en varm, saltstänkt klippa. Att baka en kaka och trycka ner färska hallon i smeten. Att ta bort instagramappen. Inte skriva. Men samla spridda tankar och idéer i en liten mapp på telefonen och låta dem ligga där och pyra. Och sedan i höst: öppna ett nytt tomt dokument. Dubbelt radavstånd, Bell MT, 12 punkter. Leka fram något nytt i stället för att gå tillbaka och redigera det som uppfunnits för länge sedan. Låta texten spreta åt alla håll.Det ser jag fram emot.
