Agneta Pleijel har ett liv av text bakom sig. Hon har varit kulturchef på Aftonbladet och har skrivit diktsamlingar, dramatik och romaner. Jag fick komma hem till henne för att tala om skrivandet. Agneta Pleijel dricker jordgubbsjuice omgiven av hundratals böcker. Hon berättar att hennes man ibland gör experiment på henne. Med ryggen bortvänd högläser han ur en bok och ber henne gissa vilken det är. Agneta Pleijel gissar nästan alltid rätt. Inte på grund av orden, utan på grund av tonen och tilltalet. Sin egen ton har hon arbetat fram genom ett långt författarskap. Senast har vi kunnat läsa hennes böcker som bygger på egna minnen: Spådomen – en flickas memoarer och Doften av en man. Böckerna följer henne från födseln till att hon är i 40-årsåldern. Hur var det att återkalla minnen från din uppväxt? – Livet är på ett sätt en enda roman. När man blir äldre har man alla åldrarna i sig. Minnet är en egendomlig sak – det mesta glömmer man, men det som har gjort mest ont stannar kvar. När jag skrev böckerna höll jag mig till de starka minnena och de bildade en sorts kronologi. Det kan hända att jag tog fel ibland, men det spelar ingen roll. Jag ville ner till de existentiella frågorna. Min vän Nanna, som finns med i böckerna, blev gröna vågare och gjorde sig av med alla sina saker. Innan hon stack så frågade jag henne om jag fick ta hand om breven jag hade skickat till henne. De bildade en sorts nav. I dina senaste böcker finns ett hon och ett jag. Hur tänker du kring det? – Det tog en enorm tid att jobba fram rätt pronomen. Först skrev jag allt i jagform, men det blev så oerhört jobbigt. Jag var ju inte den där fjortonåringen längre. Jag behövde se henne framför mig, men att bara använda honform kändes för distanserat. Till sist blev det ett hon som ser framåt och ett jag som ser bakåt. Och där möts de. Det var roligt att skriva så. Agneta Pleijel berättar att om hon fastnar i texten så försöker hon förstå varför, och så gör hon tvärtom eller tillför ett helt nytt element. Hennes undermedvetna är till stor hjälp när hon skriver, det levererar förslag. Då gäller det att vänta. När hon var yngre försökte hon lösa upp punkten genom att skriva om och skriva om igen, men då låste sig texten bara ännu mer. Nu vet hon att det är bättre att börja på ny kula. – Men en sak ska man vara försiktig med, och det är det allra första man skriver. Den impulsen ska man spara. Ofta vet man inte vad det betyder, men det innehåller alltid något som man så småningom kommer förstå. Även om du tycker att det är lite löjligt: Ta inte bort just det. Hon har läst författarvänners första utkast. De texterna är ofta osorterade, mångordiga och ibland fåniga. Men när hon läser de färdiga versionerna något år senare är det jättebra. – Saker mår bra av att vänta lite. Det är som att baka bröd, text måste jäsa. Man tycker att det här var väl ingenting, det här var löjligt. Men efter en tid, kanske flera månader, så har texten lösgjort sig från den kritiska blicken. Jag träffar många unga, främst tjejer, som vill skriva men som inte tror på sig själva. Vad tänker du om det? – Jag har en lång erfarenhet av sådana här problem. Killar har ett mycket större självförtroende från början medan flickor ofta har stångats med andras krav och försökt uppfylla dem. Min kollega sa en gång ”Du duger Agneta, du räcker till för det du vill göra”. Kollegan behövde inte säga att jag var lysande eller bäst, men det var väldigt lugnande att höra att jag dög. Har du något råd till de som kör fast innan de ens har börjat? – Jag vill säga till unga att de ska försöka avlägsna sig från kraven. Slingra er ut till en fredad plats. Jaget lägger sig så ofta i vägen. De bästa gånger man skriver så tänker man inte på sig själv. Det riktigt bra uppkommer när man släpper idén om att bli sedd. Agneta Pleijels boktips: Hon bläddrar i en anteckningsbok och läser upp alla titlar som hon läst under vintern. Det är många. Till sist bestämmer hon sig för Vintergatan går genom magen av Jeanette Winterson. – Jag tyckte mycket om den. Den var så originell. Läs min intervju om skrivande med Annika Norlin här. Och den med Golnaz Hashemzadeh Bonde här.
