Jag är tillbaka i den kaklade staden. Det är sant! Jag är i Lissabon med mitt bångstyriga dokument och mina frilansande vänner. För sju år sedan tillbringade jag två månader här och jag har glömt hur man säger de enklaste hälsningsfraserna, men jag har inte glömt löpstråket intill floden Tejo. Där sprang jag igår morse. Jag såg den röda bron (som den i San Francisco), jag såg Jesusstatyn (som den i Rio de Janeiro), jag såg senare den ena mosaikprydda byggnaden efter den andra och det var att springa rakt in i ett minne. De hala kullerstenarna. De inbjudande trappstegen där man gärna vill sitta och vila. Jag kutade upp till torget där jag bodde då. Kunde inte minnas vilken balkong som var min men jag mindes hur grannarna bråkade om kvällarna och hur det gnisslande ljudet av spårvagnen tog sig in genom mitt öppna fönster. Jag var tjugotvå. Rundare om kinderna men smalare om röven. Jag kan inte använda min egen reseguide från den tiden för det mesta känns daterat, och jag åt inte ens en pastel de nata då, av uttjatade anledningar som jag redan har berättat för er om. Jag skrev en en bok då, Hålla andan. Så kan jag också dela in mitt liv. Den andra boken-tiden. Men nu är det jag och Julia och Johan och Elias. Härifrån jobbar vi i ett par veckor, för att vi kan. Det är skönt att återvända till en plats, jag blir inte lika intryckstrött, det är som om staden redan står lite öppen för mig. Lunchpaus! Jag kan tyvärr inte dricka vin till lunchen för då blir det inget skrivet. 💋 Kaffe i Jardim da Estrela efteråt. Um abatanado por favor. Den frasen minns jag. Jag har inte varit i min långa text på månader. Nu står jag utanför och knackar på, hallå, får jag komma in? Får jag rumstera om? Jag måste ta bort alla ställen där jag försökt vara ”smart” eller ”insiktsfull”, texten måste flöda. Hallå, får jag testa ett nytt sätt? Är det här den fjärde boken-tiden? Jag jinxar kanske. Nej, jag tror inte på jinx. Läs också:Hur känns det att lämna Lissabon och komma hem? (2017)
