Jag fick mitt författarporträtt taget igår. Först på en pall i en studio med naturligt ljus. Jag bar svarta Pariskavajen och svarta byxan. Senare på en Waxholmsbåt. Blå linneskjorta, den skjorta jag bär oftast, och vinden i håret. Det kändes viktigt att jag inte skulle känna mig utklädd.Har sett mitt ansikte fruset på bild tusentals gånger, men oftast fotograferar jag mig själv, eller så regisserar jag den som ska göra det. Att bli avbildad av någon annan är en kontrollförlust. I synnerhet när bilden ska publiceras i anslutning till ett verk. Blicken, hållningen, uppsynen ska säga något om innehållet. Hjälp.Av alla bilder som tas så är författarporträttet Bilden.Fotografierna dök upp på datorskärmen i samma stund som de togs. Jag bläddrade mellan dem med något hårt i halsen. Jag tyckte inte direkt att jag var ful, vet någonstans att jag ser ganska bra ut, om än på mitt lite skeva sätt, men det slog mig att jag hade hoppats att någon annan skulle dyka upp på skärmen. Att hon skulle vara mer av en klassisk skönhet. Men jag såg den synliga venen som löper som en svart skugga från mungipan och ner över hakan, den som min bildlärare en gång misstog för smuts, hon trodde att jag fått kolkrita i ansiktet. Såg ena ögat som kisar lite mer än den andra. Såg den breda halsen och de många skuggorna runt munnen.Där var ingen annan än jag. En tjugoåttaårig version av mig själv, frusen i tiden.
