Att ägna sig åt skrivande. Att återvända dag efter dag, år efter år till ett projekt, utan försäkran om att någon kommer läsa. I våras förstod jag varför det hade blivit så tungt. Det var inte den konkreta handlingen i sig – att sitta vid skrivbordet, att redigera texten, att hitta disciplinen – som var problemet. Problemet var att jag, varje dag, skulle återvända till inre rum som krävde så mycket av mig, psykiskt. Varje dag petade jag runt i gamla sår.En vanlig missuppfattning, har jag märkt, är att många tror att författare skickar in en idé, en slags pitch, till förlagen och får ett bokkontrakt på så vis. Men det är extremt ovanligt när det kommer till skönlitteratur. Den gängse arbetsgången är att man skriver ett färdigt manus – eller ett råmanus om man är väldigt etablerad – och blir bedömd därefter. Att ha gett ut en bok innebär alltså inte att du nödvändigtvis får ge ut en till. Varje manus bedöms på egna grunder. I mitt fall så har jag, de senaste åren, arbetat med en så kallad vuxenroman. Jag har därför inte kunnat bolla texten med förläggaren till mina tidigare böcker på Bonnier Carlsen, eftersom det förlaget riktar sig till barn och unga. Jag har varit ensam med texten i tre år. En aspirerande författare på nytt typ, utan deadlines, utan feedback, utan säkerhet. Förra hösten skickade jag mitt manus till en förläggare. Hon refuserade det, sa att texten stod på för många ben. I efterhand kan jag se att det fanns många uppmuntrande ord i det mailet, till och med en önskan om att få läsa en ny avskalad version, men jag blev totalt knäckt och såg bara mitt eget misslyckande. Framförallt förstod jag inte hur jag skulle orka arbeta vidare med texten. Jag var så trött.Sen skickade jag manuset till ytterligare en förläggare. Jag fick en gedigen läsning och många uppmuntrande ord. Men det krävdes ett rejält omtag, ett tydligare fokus, tyckte även den förläggaren. Om jag lyckades med omskrivningen så kunde vi tala om utgivning, stod det i mailet. Så jag började jobba om texten så att det skulle bli mer fokuserad och fördjupad. Jag strök en tredjedel och i slutet av sommaren skickade jag den nya versionen.För en månad sedan, i början av september, kom ett mail. Förläggaren ville inte gå vidare med manuset. Jag la mig på golvet på kontoret och grät så att snoret rann ner i mungiporna. Jag förstår ju att det är så det funkar. Men ändå, känslorna. Yrsa mötte mig. Tog mig till vattnet. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och frågade: Hur ska man orka?Att ägna sig åt skrivande. Att återvända dag efter dag, år efter år till ett projekt, utan försäkran om att någon kommer läsa.Men jag förstod ju att jag behövde skicka texten till fler förlag. Även om självförtroendet var nedmejat så behövde jag göra det. Man gör så. Alla fattar det. Läsning är subjektivt och det är inte över förrän det är över. Så jag tog ett djupt jävla andetag och skickade ut manuset till sju nya förläggare. Det dröjde inte länge förrän det kom ett mail. Det var till och med samma dag. "Skulle du ha tid att ses för en lunch imorgon?"Jag cyklade dit med en nervositet så intensiv att jag var tvungen att prata högt med vinden. Restaurangen var en sådan med vita dukar, gyllene lampetter och mineralvatten på glasflaska. Jag vågade inte släppa menyn med blicken. Vi beställde varsin omelett och småpratade om något, jag minns inte vad. Men sedan torkade sig förläggaren om munnen och la ner besticken på tallriken. Hon sa att hon tyckte mycket om mitt manus. Hon sa att hon gärna skulle vilja ge ut det. Så blev det.Så blir det.
