Jag sitter i det som kallas sällskapsvåningen på Sigtunastiftelsen och skriver det här. Jag har vita fläckar framför ögonen för jag tittade precis ut genom fönstret, där solen går upp över mälaren bakom ett raster av tallar. Yrsa och jag har varit här sedan i torsdags, vi är på en så kallad skrivresa och det har varit rakt igenom njutbart, förutom när jag drömde att jag låg och gnagde på sänggaveln (morgonen därpå hade jag hemskt ont i käkarna). Idag ska vi åka hem och det är därför jag sitter med bloggen nu, för hemresedagar försvårar koncentrationen. Igår, när vi satt på en krog nere i den lilla stadskärnan, konstaterade vi att vi varit vänner i tio år och delat skrivandet lika länge! När vi åker iväg på sådana här resor umgås vi knappt dagtid. Yrsa säger jag går till forskarrummet och jag säger jag går till läsesalen, vi ses vid lunch, lycka till. Hon gillar att sitta med ryggen mot en vägg och jag gillar att sitta vid ett fönster. Hon har väskan full av olika böcker som hon skiftar mellan, hon har behövt lämna in den till skräddaren för att rädda axelbandet, medan jag nöjer mig med att bära runt på en eller högst två. Vintergäck i rabatterna, sol in genom de höga fönstren, sakral stämning, fågelkvitterrrr Igår eftermiddag stack vi ut och sprang i det sista ljuset. Vi möttes någonstans nere vid hamnen, lyckades ge varandra en perfekt high five, och sedan sprang vi vidare åt varsitt håll. Efteråt turades vi om att duscha och sedan plockade jag fram ett par ölburkar ur min väska. Ledsen om de är lite varma, sa jag. Jag gillar varm öl, sa hon. Vi satte oss i varsin fåtölj och öppnade en påse chips och Yrsa frågade om jag kunde tänka mig att läsa lite ur texten. Jag kunde tänka mig. Sedan var det hennes tur. Jag vet inte om vi hade vågat om det inte vore för häxbrygden springtur+öl. Vi pratar redan om när vi kan åka hit igen. Här är ett inlägg från vår allra första skrivresa, 2015:Torsdagen extra allt (San Francisco)
