Jag snoozade fem gånger i morse. Nyss. Brukar inte göra det. Men det är svårt att gå upp ur sängen när kroppen vill gå i ide. Tack för alla kommentarer jag fick igår. Jag hade skickat texten till honom samma morgon och när jag fått hans svar, ett så otroligt fint svar, så publicerade jag inlägget. Blir så rörd av era kommentarer. Jag tycker om att få länkar till breakuplåtar. Jag drar in dem i en spellista och sedan lyssnar jag på dem om och om igen. Går i takt i regnet. Framåt, framåt. Det är svårt att jobba med sociala medier när livet sprättas upp. Jag tog bort Instagramappen i måndags. Rädd för att se honom på någon story och bli ledsen. Stressad över faktumet att ha ett uppdaterat feed. Men är snart tillbaka. I måndags, när han sa "nu måste jag gå" och jag sa "snälla stanna lite till" och han sa "nä, nu måste jag gå, det här gör för ont" så låg jag kvar på sängen och lyssnade till ljuden från hallen medan han klädde på sig. Garderobsdörrarna som klickades igen. En galge som föll till golvet. Gnisslet när han böjde sig ner för att knyta skorna. Jag gick dit, vi kysstes, vi fick slita oss loss från varandra. Efteråt, när ytterdörren stängdes mellan oss, stod jag kvar och kramade hallgolvet med tårna. Vinglade. Det här är det andra uppbrottet som jag upplever i den här lägenheten. Han är den andra personen jag tar farväl av i min hall. Jag vill härifrån nu. Så nu ska jag börja gå på lägenhetsvisningar. Det är vad jag kan fokusera på nu. Jag har sparat och sparat och nu har jag fått ett lånelöfte och i vår köper jag nog en bostad som bara är min. Helt min.
