I fredags hämtade Yrsa mig 08.45. Jag vill skriva att hon satt i bilen med kepsen bak och fram och tutade så att det ljöd över hela mitt kvarter. Fast det hade varit att ljuga. Men å andra sidan – gör det så mycket att ljuga i text? Är det inte så vi skapar fiktion? Detta och många andra saker pratade vi om i helgen. För jag och Yrsa har nämligen haft en skrivkurs i Värmland. Yrsa brukade vara en hare bakom ratten men nu för tiden kör hon helt självklart. Vi turades om att välja musik som gick att sjunga med till. Och så stannade vi för lunchpaus i Örebro. Där fick man en thairätt, salladsbuffé, vårrullar och dryck för 75 spänn. Winning!! Lunch utomhus i oktober = MVG. Klockan ett körde vi in på uppfarten till Asphyttan Metta House. Philippa och Simon har köpt ett bed & breakfast i Bergslagen och skapat en plats för yoga, meditation, kollektivt häng och som denna helg – retreats och kurser. Det var så mysigt där. För att inte snacka om hur god maten var! Satan. Philippa ritade en karta till oss och vi tog oss ut på skogspromenad. – Kan du ta kort på mig i humlen? På kvällen kom kursdeltagarna. Alla femton. Vi käkade middag och lärde känna varandra lite. Och Philippa höll i ett yinyogapass. Jag hade anat att yoga + skrivande skulle vara en bra kombination, men att det skulle funka SÅ bra visste jag inte. Så skönt att få blodet att strömma och musklerna att darra efter att huvudet har jobbat som en torktumlare. På lördagsmorgonen började vårt första skrivpass. Yrsa och jag spottade tandkräm ut genom fönstret när de första deltagarna kom ner för backen. Vi hade byggt upp kursen i olika moment: gestaltning, dialog, dramaturgi/vändpunkter och textsamtal. Däremellan läste vi upp textexempel (Exempelvis Bodil Malmsten, Wislawa Szymborska, Jonas Brun, Marguerite Duras, Gloria Gervitz, Elisabeth Rynell) och gjorde skrivövningar. Många. Skrivövningarna har samma form som vi lärde oss på Jakobsbergs folkhögskola. De kallas kortisar. De är alltså mellan 3-5 minuter långa (korta), vilket gör att självkritiken inte får samma utrymme. Det gäller att bara skriva det första som kommer upp. Därefter får de som vill läsa upp sina texter. Och alla har ju haft lika ont om tid. Det här gör att man snabbt spräcker hål på föreställningen om att en text måste vara färdig innan någon får läsa den. Och det får igång hjärnan, så att deltagarna senare kan återvända till sina texter och jobba vidare med dem. Titanic är kanske den bästa filmen för att förklara yttre och inre konflikter. Intill vår skrivsal låg yogasalen. Dit kunde man gå för att vila en stund. Sträcka ut bröstkorgen eller få ner blod i skallen genom att sticka upp fötterna i luften. Textsamtalen var kanske det som gjorde deltagarna mest nervösa till en början. Men det visade sig också vara en av de mest värdefulla timmarna på kursen. Författaren till texten ska sitta helt tyst och bara anteckna (man får inte förklara eller förtydliga något!) medan de andra i gruppen analyserar texten utifrån olika parametrar (miljö, vändpunkter, status, viljor, dialog, gestaltning etcetera). Värderande ord som "fin text" är ointressant. Snarare ligger fokus på VARFÖR något upplevs som fint/spännande/gripande. Det här gör att man känner sig sedd som skrivande människa, och författaren till texten får konstruktiv feedback så att hen kan jobba om texten. Foto: Nina Kaufmann På eftermiddagen tryckte vi ihop oss i bastun. Fyra uppe och fyra nere och akta aggregatet. Yrsa föreslog ett dopp i sjön. Vi gick till bilen inlindade i våta handdukar. Svett och vatten rann ner mellan skuldrorna när vi satte oss i sätena. I baksätet två kursdeltagare och en hundbur. Yrsa parkerade intill vattnet och vi slog upp dörrarna på det första, sprang barfota på vått gräs på det andra, kastade av oss handdukarna på det tredje och bröt vattenytan på det fjärde. Våra skrik var oktoberbadsskrik. När vi satte oss i bilen blev rutorna immiga. Vi mötte en man på fyrhjuling. Hur såg vi ut, fyra bikinitjejer i en bil? Skrivlärare på yogaretreat 1. Foto: Flora Särnblom Skrivlärare på yogaretreat 2. Alla var så sugna på kortisar så vi klämde in ett extra kvällspass mellan 21-22. Ljudet av 15 pennor mot 15 anteckningsblock <3<3<3<3 Finns ingen i världen jag hellre skulle göra det här med. Min förstaläsare, min bästis, min KOLLEGA. Skarp som nyvässad blyerts är hon. Sista skrivpasset ägnades åt hur man kan leva ett skrivande liv. Oavsett om man vill skriva långa projekt eller fyller sin dagbok med trestaviga meningar. Vi gav tips på allt som får igång oss. Som låter oss vara kvar i den skrivande världen. Att betrakta din omvärld uppmärksamt. Att ha en håv i handen och använda den för att få ner sånt du hör, ser och känner. Att skriva ner sånt du ser på stan i stället för att bara viska det till en kompis. Att våga lita på att berättelsen finns nära dig. Att gräva där du står. Osv! Fina fina fina gruppen ni gör mig blödig. Vårt mål med kursen var att skapa ett varmt rum för skrivande. Och så blev det. Det krävs mod att resa över hela Sverige, ensam, för att gå en skrivarkurs där man dessutom läser upp sina egna texter. Men fan vad fint det är när alla vågar. Hejdå Asphyttan. Fler kurser blir det! Återkommer med mer info så snart jag har!
