Jag fick antagningsbesked från Valand igår. Bedömargruppen vill härmed meddela att din ansökan tyvärr inte har gått vidare. I år fick vi in 189 intressanta ansökningar och av dem har 40 gått vidare till en andra läsning. Vi vill tacka dig för din ansökan och ditt intresse! Du är varmt välkommen att söka till programmet om två år igen. Det är tredje gången jag söker. Jag trodde att jag hade ställt in mig på att inte bli antagen, jag trodde att jag inte hoppades på något, men det fungerar inte så, My sa "arbetar man med en ansökan i flera i veckor så måste man tro att man kan komma in. Annars söker man inte." Så är det nog. Huvudet kan rationalisera. 12 personer kommer in varannat år. 12 personer från olika skandinaviska länder. Antalet platser för svenskar är inte många. Men kroppen rationaliserar inte. Kroppen reagerar med hjärtklappning och skälvningar och snor. För mig har det alltid varit en självklarhet att söka skolor som är svåra att komma in på, för att det känns respektfullt mot mig själv. Jag har velat ge mig själv det. Att våga hoppas. Men nu börjar jag undra om det verkligen är en skön present? Som att jag ber om att bli sparkad på. Återigen har jag fått en nej och återigen gör det ont som bara fan. Huvudet kan rationalisera. Jag behöver inte skolor för att få skriva. Skriva gör jag redan. Jobbar med skrivande till och med. Men kroppen rationaliserar inte. Jag skriver inte det här för att fiska komplimanger eller bekräftelse. Jag skriver det för att man, såhär års, ser statusuppdateringar och instagraminlägg med ord som "jag kom in!", "jag blev antagen!", "i höst flyttar jag till x!". Överallt ser man dem. Det är bara därför jag skriver det här. Det hade varit mycket lättare för mig att inte säga något alls. Inte skylta med mitt nederlag. Mycket lättare. Men vi är många som får nej just nu, eller som fått det många gånger tidigare. Det blev jag varse i mina DM:s. Här är några stycken som jag screenshotade: Bea ♥ Nu har jag grinat färdigt. Nu har jag svurit och sprungit fort och legat i sängen och inte gjort något alls. Och nu har det gått ett dygn och jag känner mig gladare. Fortfarande ur gängorna. Skör. Som om jag har PMS fastän det är omöjligt. Ikväll ska jag och Maja dricka öl i kvällssolen. Hon har äntligen blivit frisk efter tre veckor av karantän (och flera friska dygn hemmavid). Jag ser så mycket fram emot det. Sminka mig, sätta på mig något fint, känna solen i ansiktet, kanske till och med luta huvudet mot hennes axel. Kärlek till er.
