Vi har en båt. Villanelle. Ett pandemiprojekt, vår egen Della casa. Allt är lite hejkon svejkon med henne för ingen orkar riktigt hänge sig helt. Och om vi bejakar den tanken – att hon inte finns i världen för att vara perfekt utan för att vi ska ha något att samlas kring – så är hon faktiskt helt okej. I onsdags packade vi väskorna (mat, bensin, öl, täcken) och åkte till Saltarö för att dra ut på årets första seglats. Det var jag, Moa, Johan, Julia och Elias. Först hade vi lite problem med motorn, vilket hör till. Villanelle spelar svår, alla måste först gå in i tanken om att vi kanske inte kommer kunna komma iväg innan hon ger med sig, för sedan morrade motorn snällt till och drog igång. Vi kom fram till en liten ö som heter Verkarna vid niotiden. Jag kutade mot den sista solen och dukade upp middagen som jag och Johan förberett kvällen innan. Vi hade glömt ta med oss myggstift och de personer vi frågade på varvet och på ön (båda medelålders män) svarade "jag använder inte Mygga". Kaxigt när det är myggår. Jag tror att det, utan överdrift, satt ungefär tjugo stora feta myggor på mitt ben under tiden vi åt mat. Vi alla satt och duckade och fnös, som om vi vore kossor och myggorna vore flugor, jag har aldrig sett något liknande. Men jag fick typ bara ett myggbett på hela seglatsen? Så de tuppar sig bara. I en Maxi-77:a kan fem personer sova bekvämt. Det gör mig lite stolt nästan, Villanelle är så duktig? Vi somnade någon gång vid ett, efter att vi suttit och pratat och spelat tärning i ruffen (med alla luckor stängda för att hålla borta myggorna), och åtta timmar senare tog jag ur mina öronproppar, kastade bort linnet jag haft över ögonen, och fantiserade om att ta mig ut för att kissa. Jag låg och läste Sommarhus, senare en stund (boken rekommenderade Zara till mig häromdagen, du måste! läsa! skrev hon) innan de andra vaknade. Plums så hade vi tagit ett morgondopp. Vi grejade en bra stund på spritköket för att kunna få i gång det (jag säger ju det, Villanelle spelar svår) och sedan drack vi snabbkaffe och käkade mackor och babybel i solen. Planen för nationaldagen var att ta oss in till stan och vi ömsom kryssade ömsom gick på motor för att komma in i en rimlig tid (det skulle ta typ sju timmar). Halvvägs mönstrade Hugo och Erik på, med ny moral. Här kränger det rejält ska jag tala om. Det HAR något att komma in till stan, åka under Danviksbron (och varje gång vara osäker på om den verkligen är tillräckligt hög, eller om masten kommer slå i) och sedan slussa mellan Östersjön och Mälaren i Skanstull. En stork kollade så att allt gick rätt till. Julia fotade oss när vi kom inputtrandes vid Hornstull. Nu ska båten ligga i stan resten av sommarsäsongen. Vi städade och skrubbade henne och tajmade sedan en konsert på Reimersholme hotell, Henning. Känsla: fanns. Yra och hungriga gick vi mot Hornsgatan. Julia och jag delade på en friterad anka som man äter i kinesiska pannkakor med hoisinsås, gurka och purjolök. Så så gott. Jag är kanske inte döintresserad av båtar eller av att bli en bra seglare. Ibland tänker jag att jag kanske saknar ett genuint intresse och att det är därför jag har svårt att lära mig? Har däremot genuint intresse för att sitta och snacka och leka lekar i sittbrunnen, dela ut gifflar, bada från båten, duka upp en picknick, diska i ett vattenbryn, dricka öl på en liten ö, borsta tänderna och spotta i vattnet och ta direktiv från mina mer seglingsvana vänner. Det mysigaste med Villanelle är att vi kommer ut på sjön, och att vi har ett projekt ihop, som kompisar. På ett (sällsynt) båtmöte i våras sa Erik:– Vi behöver kanske bara en klump att sjösätta tillsammans.Läs också:Q&A om sommarläsning och hur fan man har en jämställd relation
