Tack tack TACK för alla kommentarer och grattisönskningar angående bokkontraktet. Ni är en helt enastående hejarklack. Så glad att jag har er. Veckans skrivande: Vi har skrivvecka i skolan vilket innebär att vi ska lägga all tid (20 timmar) på eget skrivande till skillnad från andra veckor då vi även läser och ger respons på varandras texter. Så hela helgen kommer jag bo ute hos min mamma i Nacka och skriva. Åker dit för att jag vet att jag kommer vilja gå på Halloweenfester och sånt annars. I övrigt ska jag skriva klart en intervju med Gun-Britt Sundström och förbereda mig inför ett författarbesök. Veckans teveserie: Kidding på HBO. Veckans film: Såg Fucking Åmål i helgen (finns på svt play) och älskade varenda sekund. Tror inte att jag har sett den på tio år. Dialogen är OTROLIG. Nu vill jag se något mer av Lukas Moodysson. Kanske ska se om Tillsammans eller Lilja 4-ever? Veckans läsning: Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Veckans pirr: Ska få träffa min pappa, extramamma och småsyskon igen. De har varit i USA i sju veckor. Börjar typ grina av tanken på att ha små schimpansarmar runt nacken. Veckans djur: Mamma har skaffat höns!! Fatta mysigt. Min lillkusin brukar sitta med sin höna i famnen medan hon tittar på teve. Inspo. Veckans teater: Ska se De oroliga på Dramaten med min mormor. Veckans citat: Veckans fråga: Har du något bra knep för att inte gå in rummet av dåligt samvete? Hamnar där så så så ofta jag också. Framförallt kanske: Har du något bra knep för att ta dig ut därifrån? Det är ju ett fruktansvärt rum att vara i det. Det där rummet med övermäktigt dåligt samvete och otillräcklighetskänslor. Kram Melissa Hej du. Dåligt samvete är relaterat till skam. Skam över att inte räcka till. Och skam är den känsla som suger tag hårdast, som en blodigel. Och det här är ju på många sätt en kvinnofälla. Vi quinns förväntas finnas till för alla och vara alla till lags, jämt och ständigt. När jag känner mig otillräcklig för människor i min närhet så brukar jag försöka prata med dem och säga det rakt ut. Typ: Nu har jag en intensiv period och kommer inte hinna ses så mycket. Men snart är jag tillbaka. Med många av mina vänner finns också en outtalad regel om att det är okej att ställa in, utan att ha en massa anledningar. Det räcker att skriva att man inte orkar. Jag tror att det är värt och fråga dig själv VARFÖR du känner otillräcklighetskänslor. Kanske ligger inte problemet hos dig, utan hos dina vänner och familjemedlemmar. De kanske faktiskt suckar eller skuldbelägger dig om du inte kan vara där hela tiden. Kan du prata med dem om det? Att de måste förstå att även du har begränsningar. Min psykolog sa en gång "Flora, du är inte en docka man kan plocka fram när det passar". Det fick mig faktiskt att omvärdera mina relationer. Jag blev bättre på att lyssna inåt och inte haka på saker bara för att någon annan ville det. Jag tror kanske att du ska försöka göra likadant, och träna på att tacka nej. Träna på att vara rak och säga att du inte kan ses. Hejar på dig <3
