Tänkt mycket på mina framtidsdrömmar på sistone. Eller snarare: avsaknaden av dem. Jag är där jag är i livet, gnetar på med samma text, dagarna går, vinter blir till vår och ingenting stort händer eller planeras inför att hända. Kanske tyder det på att jag har det bra, att jag i grund och botten trivs, att jag blivit lite bättre på att stå kvar och inte tänka att livet finns någon annanstans. Men jag saknar den del av mig som drömde stort, med hela jävla kroppen.Pratade med en vän som sa att hon lever flera parallella inre liv. Samtidigt som hon, rent fysiskt, går runt på Stockholms gator, pluggar och jobbar, så dricker en annan version av henne morgonkaffet på en takterrass i Rom. En tredje version bor i svenska fjällen. Jag tyckte det lät fint, det lät som om dörrarna inte stod stängda för henne, som om hon, genom att visualisera sina olika liv, påmindes om att alternativen finns.Det fick mig att inse att det var länge sedan jag visualiserade en dröm. Jag känner mig varken visionär eller optimistisk just nu. Bara ... realistisk. Så jag tänkte att vi skulle leka en lek tillsammans. En lek som vi kan kalla våra parallella liv.Leken går ut på att man ska stolpa upp ett antal olika liv man (kanske) vill ha och reflektera lite kring dem (gör gärna det i kommentarsfältet). Men det finns en regel: Drömmarna måste vara ens egna. Det är så lätt att bli förblindad av vad ens kompisar vill eller vad som "förväntas" av en.Nu börjar jag. Jag får puls av att skriva det här inlägget, det känns så intimt. Men okej. UtomlandslivetJag ser en lägenhet med balkong. Är det en Parisgata där nere? Lissabon? Rom? Är det en italiensk ö eller är jag i Baskien? Jag kan prata italienska eller franska eller spanska flytande. Jag är typ ... litterär agent, om jag inte är författare. Johan, är han med i det här parallella livet? Ja, det är han såklart. Han jobbar väl på ett utländskt arkitektkontor. Bloggen, finns den kvar? Dumt om den inte gjorde det. Folk vill väl läsa om vårt eget palazzo cirillo.Vi har en dotter och en son. I drömmen är de 5 och 7. I drömmen sitter vi och käkar på en restaurang, de ritar direkt på pappersduken, våra kompisar kommer förbi, kvällen är varm och gatulamporna kastar sitt gula sken över oss. InkognitolivetI vissa perioder drömmer jag jättemycket om det här, i andra perioder inte över huvud taget. Det är ett liv där jag inte syns i sociala medier. Alls. Bort med Instagram, bort med blogg. Ingenting som ska marknadsföras. Ingenting som ska visas upp eller betraktas utifrån. Är jag i Hälsingland i den visionen? Eller har jag kanske börjat plugga? Jag ser det inte riktigt framför mig. Har jag gått förlagsprogrammet, jobbar jag på bokförlag? Eller är jag utbildad manusförfattare? Är jag lärare? I skrivandes stund blir jag mest irriterad av det här parallella livet. Varför skulle jag ge upp något som jag jobbat för så mycket, något som jag genuint tycker är roligt, något som ger mig mat på bordet och mer därtill och samtidigt tillåter mig att jobba från vilken plats jag vill? Men kanske skulle livet utan sociala medier göra mig mer närvarande? I stunder då jag känner mig riktigt less på att vara *offentlig* så blir inkognitolivet en snuttefilt. CitylivetVi flyttar till en större lägenhet, antingen i stan eller utanför tullarna. Vi har ett landställe som vi åker till om helgerna, i vissa perioder varje helg. Vi får det bästa av stan och det bästa av naturen. Ja. Det är också en variant. I det här parallella livet finns barn väldigt närvarande, jag vet inte varför, men jag ser dem nu. Inget i den här visionen känns särskilt läskigt eller radikalt. Men pengar behövs. Så är det. HusetlivetVi köper en tomt någonstans utanför stan. Vi bygger ett hus ihop med vänner. Ett vackert men enkelt hus som Johan och kompisarna ritar tillsammans. Vi delar huset i två lägenheter. Vi kan ta båten in till stan, eller bussen, för att jobba. Jag har kvar kontoret på Söder och jag är där på halvtid, resten av tiden jobbar jag hemifrån. När jag föreställer mig det här livet så är det inte barn jag ser i första hand, utan mig själv i ett arbetsrum som Johan har ritat. Kaffe jag brygger i ett kök han har ritat. En uteplats, skugga, sol, en manushög, en penna i handen. Det här bygger på att vi skulle ha råd. Att banken skulle säga ja. Att vi hittar en tomt som faller oss i smaken. Det här innebär att vi lämnar stan, flyttar från våra vänner. Innebär det att vi har för bråttom att bli vuxna? Hjälp. Det är den tanken som svindlar mest. Din tur. Berätta om dina parallella liv i kommentarsfältet! Jag är realistiskt lagd och mina drömmar formades ironiskt nog därefter. Men du gör som du vill. Realistisk eller megadrömsk, du väljer!Läs också:Om 1 år, 5 år, 10 år, om jag får drömma (från 2020)Om 1 år, 5 år, 10 år, om jag får drömma (från 2015)
