Mina fem senaste födelsedagar: 2013. 2014. 2015. 2016. 2017. Jag fyller tjugofyra idag. Det är fem år sedan jag var tonåring. Jag var länge hypermedveten om min ålder. Var ett år yngre än mina klasskompisar under skoltiden. Ibland skilde det två år, siffermässigt, mellan oss. Jag var fem när jag började ettan. Fjorton när jag började gymnasiet. Bara i en månad. Men ändå. Jag var sjutton på mitt studentutspring. Hade sedan länge lärt mig göra om siffrorna på mitt legg med tippex och nagellack. Vad var en urkundsförfalskning om man kunde komma in på Strand? Så länge dörrvakten tittade snabbt, och inte skrapade med nageln på id-kortet, så var det lugnt. Segern när jag kom in. Det var omöjligt att inte ha kul då. Fast jo, nu minns jag, ganska ofta sket jag i att gå ut. Jag var rädd för att åka fast. Ibland var jag så intensivt arg på mina föräldrar för att de hade placerat mig i skolan ett år tidigare. Dessutom brukade folk i min årskurs kalla mig nittiofyran, som ett skällsord. Fast, var det så? Jag kanske bara var överdramatisk. Minns i alla fall en specifik händelse när en tjej, mitt i en konversation om något helt alldagligt, sa ”det märks att du är yngre”. Ett knogjärnsslag i magen för en som alltid kände sig minst. Efter studenten kändes det som att jag hade vunnit ett år. Då tackade jag mina föräldrar! Jag hade artonårshybris och trodde mig kunna göra vad som helst, för att jag gjorde allt för första gången. Jag tänker på hur svartvit jag var då. I tonåren. Den fanns en period då mina familjemedlemmar knappt vågade prata med mig, i rädsla för att jag skulle säga HUR FAN KAN DU SÄGA SÅ?! Jag var så arg på det här skitsamhället. Ville pungsparka patriarkatet varje minut och sökte tillfällen att göra det. På många sätt kan jag sakna den ilskan. Hur den drev mig. Nu är jag alltså tjugofyra och jag inser att jag knappt har reflekterat över den siffran. Igår pratade jag med Yrsa om att jag trivs så bra i min nuvarande ålder. Är så mycket mer grundtrygg. Älskar känslan av att vara ung vuxen, men med en hjärna som inte slutat utvecklas än!! Än finns det hopp. Är också så ofantligt glad över att jag mer och mer förstår vad jag vill ägna mig åt. Att skriva. Det gör mig lugn att skrivandet är ett yrke utan tidsbegränsning. Att jag aldrig kommer bli färdiglärd. Att jag kan skriva ända in i graven, om min kropp och ekonomi tillåter mig. Idag ska jag döda några av mina hjärnceller genom att dricka cava till lunchen. I morgon ska jag fira med alla mina bästa personer.
