En relationsspalt! Kvack! Vem tror jag att jag är?Säg gärna emot mig i kommentarsfältet.Hur pass accepterande ska man vara mot kompisar som verkligen försvinner in i nya relationer?Vi ger dem ett halvår va? Sedan får man konfrontera och säga: hallå, kom tillbaka, jag fattar, du är kär och din nya partners kompisar är jättekul, men glöm inte oss som alltid står här. Som har stått här länge.(Och det vi inte säger men också tänker är: vad händer om ni gör slut? Om du inte vårdar dina gamla relationer kommer du bli helt, helt ensam.) Hur får man ihop sin kille med ens kompisar på ett lagom avslappnat vis?Tror att man aktivt måste gå emot känslan av jobbigt. Rädslan för att det ska bli stelt. Oro för att man kommer behöva ta hand om folk. Det fina med att blanda kompisar är att de (typ alltid) sköter sig själva, folk är oftast väldigt måna om att göra ett bra intryck! Det är läskigast första gången (en kontrollförlust!), men sen är det mest bara härligt? Jag hade hemmafest i början av min och Johans relation och då bjöd vi in folk från bådas håll. Sedan har våra polare framförallt träffats ute på bar. Man får också låta det ta lite tid! Kanske kan ni träffas i lite mindre blandade grupper i början om det känns lättast? Då är det ju också mindre risk för att folk delar upp sig i sina trygga gäng. Min kille "kan tänka sig" att skaffa barn för att det är en dealbreaker för mig. Är det verkligen schysst av mig att "tvinga in" honom i en stor grej? Tror ändå han skulle vara en fantastisk pappa och dessutom älska det, men han är ju inte DÖDSTAGGAD på barn.Jag tycker inte att det låter som att han är tvingad? Hade han verkligen inte velat hade han ju gjort slut. Det är ingen konstig dealbreaker du har, snarare en vanlig, och jag tror bara att du får försöka vila i att han "kan tänka sig". Men inte kräva av honom att han ska vara lika taggad som du!! Däremot, när ni väl satsar, så måste han förstås kliva in med båda fötterna och vara precis lika engagerad som du. Du är inte oschysst, du har en livmoder att förhålla dig till. Hur får ni sambolivet att gå ihop? Städning, matlagning osvOm det är nåt vi bråkar om så är det städning. Kan bli riiiktigt dålig stämning. Vi försöker dela upp ansvarsområdena så att man vet vad som förväntas av en (med varierat resultat :)). En sak som vi har gjort det senaste året, kanske längre, är att vi planerar+handlar+lagar varannan middag. Okej Johan lagar alltid mat på söndagar oavsett vems tur det är. Men i stort sett. Det är väldigt skönt. Kan verkligen rekommendera. Har en mycket frånvarande pappa, tips på att komma närmre?Nu vet jag ju inte på vilket sätt han är frånvarande. Om han bor på en annan plats eller så. Men nummer ett är väl att uttrycka för honom att du faktiskt önskar en närmre relation med honom. Har hört om många föräldrar som reagerar såhär: "oj, jag trodde inte du var intresserad, jag känner likadant". Sedan vill jag verkligen slå ett slag för familjerådgivning. Jag och min ena förälder gick fem gånger (a 90 minuter) och det stärkte oss så himla, himla mycket. I Stockholm (och säkerligen på andra platser) är det subventionerat av staten, så det är inte särskilt dyrt. Tror du man kan vara kär i flera samtidigt?Ja! På olika sätt såklart, olika grunt/djupt, men det verkar konstigt om det mänskliga psyket bara KAN vara kär i en person? Vi är inte datorer.Tankar om att vara vän med ett ex? Kan man vara det eller slutar det alltid dåligt?Vi ska alltid vara vänner-kortet är väl lite som en snuttefilt. Man tänker och säger ofta det för att över huvud taget orka gå isär. I början känns det helt enkelt livsavgörande. Min erfarenhet är att det går finfint att vara vänner så länge man behandlar varandra med respekt, men att det blir svårt i praktiken när någon får en ny partner. Det kan helt enkelt bli för känsligt för den nya (vilket ju är rimligt). Jag skulle säga att jag är vän med samtliga av mina ex, men det betyder inte att vi umgås mer än att vi springer på varandra på fest ibland. Upplever inte att det har slutat dåligt, snarare har vänskapen runnit ut i sanden över tid. Men jag känner också folk som faktiskt ÄR jättenära sina ex (och har nya partners), så det verkar gå! Hur vet man om man är kär?Säg det. Vad jag vet är att det kan krävas lite tid. Två gånger har jag blivit ihop med personer som jag inte har varit kär-kär i, men båda gångerna har jag blivit det efter några månader. Jag har behövt kliva in i relationen, och bli lugn innan känslorna har drabbat mig. Men sen har jag tydligen vetat, ändå.Hur känns det? Lite som att vara psykotisk? Korkad? Inte kunna fokusera på annat? Längta? Oroa sig? Tro att allt ska gå åt helvete? Kroppen före tanken.Energi, det tar så mycket energi.Med Johan visste jag fort. Det var något med hans röst? Den brummade in i mig och stannade där som ett litet batteri. Jag var omedelbart mig själv med honom. Oförställd, avslappnad. Jag kände mig som en person värd att tycka om.
