Jag minns 2025 | Flora Wiströms blogg

Försöker minnas året. Till min hjälp har jag bloggen. Kalendern. Alla fotografierna.

Foto: Pierre Björk Jag minns att jag började baka surdegsbröd. Att hela lägenheten blev varm av ugnen som så ofta stod på 250 grader. Att jag i januari nästan bara skrev och bakade och läste böcker.

Jag minns dagarna i Hälsingland i februari. Att äta hamburgare och dricka öl i Järvsöbacken, att titta på Love is blind projicerat på ett lakan. Julias putande mage. Jag hade pms och blev osams med Elias på det där sättet som bara vi kan bli osams, som två syskon. Jag minns den rosa himlen när vi körde hem från backen, möra, varma. Barrträden under sitt vita täcke.

Jag minns att jag skrev en debattartikel där jag kritiserade reklam i tunnelbanan för skönhetsoperationer och att samtliga svenska nyhetskanaler ringde och ville att jag skulle uttala mig eller medverka. Det var överväldigande. Jag minns att reklamen senare fälldes av reklamombudsmannen.

Jag minns att min radionovell sändes i P1.

Jag minns skjutningen i Örebro. Hur tiden liksom stannade.

Jag minns en jobbdag i mars. Skådisar från en fin teater som hade en reading på ett manus som jag, Alice och Johanna har skrivit. Overklighetskänslor när de tog replikerna i sina munnar, när de gestaltade scenerna med sina kroppar. Hur vi skålade på Riche efteråt (så många gånger vi skålat nu, men när vet man om något verkligen kommer bli av?).

Jag minns veckan på Capri, när det regnade och var soligt om vartannat. Hur jag mellan skrivpassen på Villa san Michele sprang till utsiktsplatsen och la huvudet över kanten, tittade ner på fåglarna som seglade där nedanför, såg båtarna riva upp vita spår i det turkosblå havet. Jag minns att jag och Johanna blev griniga på varandra. Hur vi kramades i det lilla köket, sa förlåt. Hur vi åkte cab ner till hamnen på avresedagen med en stilig italienare. Blå säten. Vind i håret. En förstärkt livskänsla.

Jag minns drejkursen och hur degklump efter degklump kollapsade i mina händer. Jag minns hur duktig Johan var, som om han hade gjort det förut. Vissa har det bara, sa Calle.

Jag minns PMS:en. Hur den vissa månader pågick i 10 dagar. Hur allt då blev svårt.

Jag minns Sigtunastiftelsen med Yrsa i maj. Att skriva, att vara ifred i varandras sällskap.

Jag minns kanalbåten som jag åkte med Elias, Julia, Johan och Fabian. Doften av nyklippt gräs och vår i luften. Att jag var glad och tillfreds hela helgen.

Jag minns konserten på Vinterviken med Yrsa. Vi såg Annika Norlin och Jonas Teglund och varenda textrad, varenda basslinga, gick rakt in i kroppen. Stjärnorna på himlen, ta hand om mitt gäng.

Jag minns bröllopspresenten till Alice och Rickard. Arton vänner kom hem till oss och åt mat som lagats av privatkockar. Jag minns att Johanna var så kär att hon inte kunnat äta ordentligt på flera dagar, hon var helt seg i kolan.

Och i Gaza fortsatte folkmordet.

Jag minns resan till Oslo. Hur besläktad jag kände mig med staden trots att jag aldrig varit där förut, som om jag återförenats med ett syskon? Jag och Sara hyrde en så fin lägenhet, hade så bra samtal, träffade så kul folk.

Jag minns Moas trettioårsfest i Strängnäs. Miljön som såg ut att vara tagen ur en Pettsonbok. Jag minns att ingen slutade dansa, vi fick dra ner rullgardinerna i ateljén för att komma undan gryningsljuset. Jag minns att jag filmade alla med min telefon, som om jag förstod där och då att det var något speciellt med den där natten (jag har fortfarande inte kollat på klippen och det är nog bäst så).

Jag minns att jag, samma dag som jag gick på semester, skrev kontrakt med en litterär agentur.

Jag minns de perfekta semesterdagagarna i Portiragnes med Johan, Dahir, Emma, Aksel och Alice. Jag minns att vi åt baguette och croissant till frukost (med smör, hårdost som vi skar i stora bitar, marmelad) och att vi packade väskorna fulla med medhavd matsäck, att vi åkte långväga för att komma till olika vattenfall. Jag minns att vattnet var iskallt och friskt, att Emma krossade vattenmelonen mot en sten för att sedan dela ut bitar av den, att jag somnade i solen.

Jag minns söndagen i Pamplona, alla människor i vita kläder och röda scarfs, alla tomma sangriaglas, musiken och brassbanden och långborden och hur Julia blev uppburen i luften i en slags paradlek. Jag minns att jag sov hela bussresan hem, drucken och utmattad.

Jag minns att jag och Johan tog in på ett bed and breakfast i Biarritz, ett gammalt baskiskt hus med röda fönsterluckor, vars rum luktade svagt av cigarettrök. Det var perfekt. Jag minns att vi spelade kort och drack gin och tonics i solnedgången ovanför den stora surfstranden. Vi ser så glada ut på bilderna (som bordsgrannarna tog på oss) att man skulle kunna tro att vi just förlovat oss.

Jag minns skrivveckan i Hälsingland med mamma. De tidiga morgondoppen, timmarna på balkongen med varsin dator i knät. Jag tapetserade kattvinden. Tänkte att det väl skulle lämpa sig bra som barnrum en dag.

Jag minns hur jag, Sofia och Sophie klev in i Saras och Johans lägenhet en tidig lördagmorgon. Sara blev så förvånad att hon gallskrek så högt att barnen började gråta. Jag sminkade henne vid matbordet som var kladdigt från frukosten, hon drog på sig en åttiotalsbrudklänning och så åkte vi till Dalarna. Jag minns hur vi åt pizza och drack vin och dansade på den mjuka mattan i huset som var bland det vackraste jag sett. Alla Saras människor, blandade.

Jag minns klädhögarna, bergen med återvinning, känslan av att vara trängd. Jag har inte varit särskilt stressad i år, men ibland får jag klåda av vardagen.

Jag minns kräftskivan på Runmarö. Hur jag redan på vägen dit sa till Klara Tuva att jag kände mig illamående. Hur jag drack öl och snaps och vin och rökte cigg som jag fimpade rakt ner i tallriken.

Jag minns att jag kom hem från Lund och gick rakt in på toaletten, kissade i en mugg, stoppade ner en teststicka och sedan väntade på resultatet. Jag minns att jag ringde Johan omedelbart när jag såg de två strecken, han var på kontoret och kunde inte säga något särskilt eftersom han då skulle avslöja hemligheten för de andra som satt där, och att jag ångrade mig efteråt, jag borde förstås ha väntat tills han kom hem.

Jag minns mailet med orden: We are very pleased to offer you a residency at Circolo Scandinavo in Rome.

Jag minns att jag, i sex veckor från det positiva graviditetstestet, kände mig sjösjuk nästan konstant. Att jag inte kunde se fram emot saker. Att jag inte orkade träffa folk men inte heller ville vara ensam. Jag minns hur svårt det var med lukter. Hur det brändes och stack i tuttarna, hur det värkte i livmodern. Jag minns att jag grät i soffan – har vi förstört något nu?

Jag minns Saras och Johans bröllop. Hur jag fick sitta alldeles nära och dutta henne i ansiktet med olika sminkprodukter samma morgon. Hur deras son somnade i kyrkan under ceremonin. Hur tydligt det blev att jag inte behöver alkohol för att kunna njuta av att dansa.

Jag minns förlagsmötet när vi fick justera tidsplanen eftersom hela 2026 välts omkull. Boken kan inte bli klar i juni, den måste bli klar tidigare.

Jag minns resan till Skottland och att vi fick kura ihop oss i huset medan stormen rev utanför. Att vi åt full english till frukost, att vi vandrade in i dimman, att vi åkte runt i en minibuss, att vi lyssnade på folkmusik på en pub, att det blev tjafs, att sängen var så mjuk och frasig som den bara kan vara när det är min faster som har bäddat den. Jag minns att jag sov middag varje dag. Att jag mådde så illa om morgnarna att jag bara behövde sitta och gnaga på en brödkant en stund för mig själv, med Bob Dylan på cd-spelaren.

Jag minns arbetshelgen i Hälsingland och att den var viktig därför att ingen i min släkt blev osams, tvärtom var stämningen rakt igenom varm. Jag berättade för kusinerna och alla andra att jag var gravid, eftersom vi bara dagar tidigare sett ett litet hjärta fladdra på ultraljudet. Jag stannade kvar i en vecka efteråt och kände mig sorgsen och arbetsoduglig (hur ska jag kunna skriva klart den här boken?!) men att Bea, Esmi och hennes dotter kom dit helgen därpå. Hösten i sitt esse. Gult överallt. Hur skönt det var att landa där, med dem.

Jag minns Mamdanis vinst till Borgmästare i NYC. Hur skönt det kändes med en god nyhet.

Jag minns bråket på Götgatsbacken. Min väns ilska, hennes tårar. Hur jag grät efteråt, i taxin och senare, när jag kom hem i vad som kändes som timmar. Jag minns hur bra vi löste det sen. Lyssnade och pratade. Skrattade åt det söta i att vi sysslade med relationsarbete.

Jag minns alla författarbesök jag gjorde på skolor i november månad. Frisörlinje, nagellinje, smådjurslinje, naturlinje. Hur min ork kom tillbaka som en välsignande hand och att jag plötsligt kunde skriva igen. Var jag till och med ännu mer fokuserad och klar i huvudet än tidigare? Det kändes så. Eller också gör hormonerna mig mindre självkritisk och mer mild .

Jag minns att vi tillsammans samlade in över 200 000 kronor till Läkare utan gränsers arbete i Sudan och i övriga världen.

Jag minns att magen helt plötsligt började puta. Hur jag växte ur byxa efter byxa. Jag minns när jag kände fosterrörelser för första gången och hur snabbt de förstärktes, från små, små bubblor till tydliga rörelser. Jag minns dagen då vi gick på rutinultraljudet (det här var bara för någon vecka sedan). Att allt såg bra ut. Att vi fick barnets kön nedskrivet på en lapp och att Johan läste upp det för mig, när vi satt vid baren på Operakällarens bakficka. Vi tog in på hotell sen. Det var en av årets vackraste dagar.

Jag minns hur det kändes att hålla en av tvillingarna i min famn (Johan höll i den andra). De pyttesmå fingernaglarna. De putiga läpparna. Att se Aksel och Alice som föräldrar, nyfödda de också, men samtidigt helt självklara.

Jo, visst minns jag 2025.

Gott nytt år alla, ses på andra sidan. ❤️