BFF Ellen skrev ett så roligt inlägg om sina drömmar för 2019. Alla hennes inlägg så jävla finurliga och smarta. Jag tänker att jag stjäl inläggsidén. Så här ser resten av året ut om jag får bestämma: I april börjar snabbtågen byggas ut i Europa, det hela går mycket fortare än man tänkt sig, och EU har en kampanj som gör Interrailkort billigare, nej vänta nu, de är gratis för att fler ska förstå tjusningen med tågluffande. Storföretag skäms hutlöst över hur många ton CO2 de har på sitt samvete, och bestämmer sig för att med gemensam kraft gå ihop och satsa på att ta sviiiiinsnabba tåg. Omvärlden blir imponerade av svenskarnas jävlar anamma, och bestämmer sig för att ta efter. Det blir olagligt att göra reklam för flygresor och vi får en flygkvot, ungefär som ransoneringskort. Det gör oss inget, för nu funkar ju snabbtågen så bra. Och hör och häpna – de klarar av snöoväder. Vi kan till och med ta oss till andra kontinenter med tågen, via smidiga båtar. Men jag och mina kompisar stannar i Sverige. Vi måste ju dricka öl på alla uteserveringar. I maj släpps Hålla andan. Johan väcker mig på recensionsdagen med en tårtbricka och kastar ner tidningar över mig i sängen. Han säger DU ÄR ETT GENI. Och ALLA TYCKER ATT DU ÄR FENOMENAL. Jag har mycket riktigt fått ote-roliga recensioner. När jag, fortfarande med sömnen i ögonen, öppnar mailinkorgen ser jag att både Babel och Lundströms bokradio vill att jag gästar. Javisst, svarar jag. Sen lägger jag ifrån mig telefonen och vi stannar i sängen hela dagen. Lite senare ringer min agent. Flera länder vill köpa rättigheterna till Stanna och Hålla andan. Och de tävlar om vem som ska få göra film av böckerna. I juni har sommaren kommit på riktigt. Jag och Yrsa håller i en skrivkurs och vädret gör att vi kan sitta utomhus och skriva, och på kvällarna badar vi i sjön. Tillbaka i Stockholm är det tropiska nätter och jag och gamla vänner och nya vänner är en flock som drar från bar till bar, ylar i natten. Mitt hår är glansigt, min hy är glowy och alla kläder jag bär är vackra. Wow, du lyser, säger folk. Vi låter en tärning bestämma vår kväll, vi klättrar upp på ett hustak, vi tar årets första nattdopp i Årstaviken och allas nakna rumpor lyser i natten. Så här fortsätter det. Hela juni ut. Och vi blir aldrig bakis. I juli åker jag och Johan på semester. Snabbtågen gör det lätt för oss att snabbt ta oss ner till Baskien. Vi hyr ett arkitektritat hus med stora, öppna rum och en säng så mjuk att man vill gråta. Vi blir så inspirerade av miljön att vi varje eftermiddag måste sitta och skissa och skriva. På morgnarna drar vi undan de skira gardinerna och äter långa frukostar på terrassen. På dagarna ligger vi på stranden, slickar saltet från varandras kroppar, eller går på små vandringar. Vi dricker iskallt vin och äter oliver och vi har inte bokat några bord på restaurangerna, men det gör inget för alla hovmästare i San Sebastian blinkar åt oss och bär fram extra bord. Vi äter oss igenom alla Michelinkrogarna till stammispriser – bara för att vi verkar så härliga. I augusti är vi hemma i Sverige igen. Jag går en veckas skrivkurs, isolerar mig på en ö, och kommer verkligen in i skrivandet. Jag träffar en fantastisk äldre författare som erbjuder sig att vara min mentor. Du kan alltid ringa mig, säger hon. Jag tillbringar några veckor i Hälsingland. Går på loppisar med min mamma, tvättar trasmattorna i älven, sitter och skriver på altanen. Ett produktionsbolag mailar och frågar om jag vill vara med i manusgruppen till en ny teveserie och jag skriver NÄR KAN JAG BÖRJA. De svarar: i januari 2020. I slutet av månaden har jag min tjugofemårsfest. Mina kompisar har rest med till Hälsingland och nu står de på grusplanen med sina väskor i händerna och sommaren i ansiktet. Det blir en fest med dans på dansbanan, nattbad, korv med bröd i gryningen och hångel i härbret. Och på radion säger Stefan Löfven att ingen mer ska jagas, sättas i förvar och tvångsdeporteras, att människors trygghet är viktigare än människors prestationer. Han säger asylrätt för alla. Och han menar det. I september hittar jag något i förrådet som får mig att känna AHA! Det ger mig en supertydlig riktning i skrivandet. Det här gör att jag går in i en jätteintensiv skrivperiod. Men eftersom skrivandet går så bra så är jag en person fylld av energi. Det blir en månad med spontant häng, där jag och mina kompisar ligger och dräller i olika parker och hemma i folks soffor. Någon säger äh, ska vi gå och köpa pizza, och då gör vi det. En annan säger, äh, ska vi beställa in champagne, och då gör vi det. I slutet av månaden åker jag till Bokmässan och får prata på de största scenerna. Längst fram i publiken sitter min familj som rest dit. På kvällen äter vi på en restaurang allihop. Barnen somnar på olika fårskinnsfällar. Vi stannar tills servitören påminner oss om att restaurangen är tom, stolarna står på borden, lamporna är släckta, alla andra har gått, klockan är två. I oktober reser jag och Johan till San Francisco. Froste och Dana har något nytt i blicken, det sprakar om dem. Intill deras hus växer citronträd och i trädgården finns alla möjliga sorters grönsaker. Vi lagar mat tillsammans och kommer snabbt in i vår vanliga jargong. Vi åker söderut med nedvevade fönsterrutor. Vi badar i havet. Naturen. Yosemite hugger tag i oss. Johan och jag bestämmer oss för att förlänga resan och resa runt ett tag till. Hela november faktiskt. Samtidigt avgår Trump. I'm outta here, säger han och blåser upp luft i luggen. I december är vi tillbaka i Sverige. Snön ligger mjuk. Jag lär mig åka långfärdsskridskor och vi gör det på sjön. Det är en månad av närhet. Vi åker till Johannas pappa på Gotland. Sover skavis. Går i kyrkan på advent och lyssnar på kören. Det är julfester. Det är doft av apelsin och saffran. Sen ett nyårsfirande på ett landställe. Mmm, tänker jag, medan jag tittar på mina vänner som gör masken på dansgolvet . Det blev ju inte ett så dumt år det här.
