Hej kompisar. Vad fort det gick, det här året. Tjoff sa det. Ändå har så mycket hänt. Så mycket har förändrats. Vi tar det från början. I januari lämnade jag in sista versionen av Hålla andan efter några riktigt intensiva redigeringsveckor. I sista stund funderade på jag att förlänga bokens slut, avtoningen. Skrev flera alternativa versioner. Men det var inte så den skulle vara, det gick inte, berättelsen var färdig, den hade stelnat i mina händer och jag behövde lyssna på min intuition. Men när jag skickade iväg manuset kände jag mig ändå orolig. När vet man att man är färdig? (aldrig) Hur länge kan man fila på något? (tills man dör). Det var ändå en lättnad att vara klar. KLAR! Jag återfick lusten att jobba med bloggen. Hängde med kompisar, hängde hemma med Johan, lagade mycket mat, sprang långdistans varje vecka (vilket jag fick sluta med sen för att mina knän började göra ont). Höll i en skrivkurs i Asphyttan med Yrsa. Vi påbörjade den ettåriga skrivkursen med Monika Fagerholm som handledare. Redan första kurstillfället började jag skriva på ett nytt projekt, bara några dagar efter att jag skickat in HA-manuset. I efterhand önskar jag att jag hade väntat. Vilat. I februari var jag på Runmarö en helg med Julia, Elias och Johan. Jag och Yrsa höll i ytterligare en skrivkurs. Däremellan bloggade jag. Skrev en del. Hängde med vänner. Jag och pappa gick i familjerådgivning en handfull gånger. Det var tungt. Men jag behövde prata med honom om det som varit och vår familjesituation när jag var 7-18 år. Grät som ett barn, ja som ett barn, i Laminofåtöljen. Efteråt höll han om mig och såg mig rakt i ögonen och jag vet att vi låste upp något av att prata med varandra på det det där viset, han behövde se att barnet i mig fortfarande finns kvar. Allt jag känner är ett barns känslor. Jag kan rationalisera, förlåta, förstå och veckla ut de där elva åren med vuxna händer. Men för barnet är det inte lika lätt. I mars fick jag hålla i min bok för första gången. Blank och hård och existerande. Jag var i Malmö en helg för att se en teaterpremiär och träffa kompisar. Jag och Frida släppte ett bonusavsnitt av podden! Yrsa hade releasefest för Friläge! Jag tror att det var en bra månad, men jag minns inte så mycket. Så kär i Johan i alla fall. Vi var ungefär ett halvår in i vår relation. I april höll jag och Yrsa i en skrivkurs på Göteborgs stadsbibliotek. Vi satt i solen på bibliotekets tak och sa: tänk att vi får jobba med det här. Gräset var grönt i dikena. Träden knoppade. Jag läste in Hålla andan som ljudbok, jag var helt yr efteråt, så himla INNE i min egen historia. Det var första gången jag läste boken från pärm till pärm utan att ändra något! Är stolt över inläsningen. Sen kom Du springer ut, en antologi som jag medverkat i. Över påsk åkte jag och Johan till hans landställe i Skåne. Det var den finaste påsken i mitt liv tror jag. Så varm. Vi kunde bada i havet. Jag plockade vitsippor och vi åt frukost i trädgården. Läste. Tog bort instagramappen. Just den grejen, att ta bort appen då och då, hade jag på fullaste allvar ALDRIG gjort innan 2019. Men gud vad skönt det är. Nu för tiden gör jag det ofta. I synnerhet när jag är ledig. Maj! Den bästa månaden. Boken släpptes och jag hade releasefest på Morfar Ginko. Vi bjöd på delicatobollar, pommes och pizza som i en simhallskafeteria. Senka (som var projektledare för PR-delen av Hålla andan) hade dekorerat Morfar Ginko med simhallspynt. Så otroligt omsorgsfull person. Det är en märklig sak att fira en bok. Visst ska man fira flera år av arbete, men det blir också absurt när så många av mina polare har jobb som aldrig firas. Borde ha fester för dem då och då. Grattis till två år som kassabiträde eller jurist eller förskolepedagog. GRATTIS FÖRFAN. Resten av maj då. Jag föreläste i Örnsköldsvik för 300 elever, aldrig har jag pratat inför så många människor förut! Hade ett författarbesök på Umeå universitet. Åkte därefter till Hälsingland en sväng. Njöt av det. Och när jag kom hem så knarkade jag häggens doft. Var utomhus varje kväll och bara andades. Gick längs årstaviken, missade ingen solnedgång. Maj finns. Maj finns! Under den här perioden hade något börjat gro allt mer i mig. Jag ifrågasatte min närvaro på internet allt mer. Som bloggare så gör man visserligen alltid det, vi är oerhört medvetna om vad vi publicerar offentligt och vad vi håller för oss själva, men jag kände ett allt större motstånd kring att skriva blogginlägg eller ta upp kameran. Juni. Johan flyttade in hos mig! Jag var nervös, men också trött på att åka fram och tillbaka. Och framförallt så kände jag att det var rätt, jag ville bygga bo med honom. Men att slita upp honom från kollektivet som han delade med sina bästa vänner kändes hemskt. Jag skrev ett blogginlägg om alla de känslorna: Nu är vi sambos. Åkte till Gotland en helg för att fira Johannas tjugofemårsdag. Så härlig helg. Första natten blev vi fulla och sprang ut på en åker och slet av oss kläderna, säkert tolv personer. Varför gjorde vi det? För att vi kunde. Höll i ytterligare en skrivkurs i Asphyttan med Yrsa, Philippa och Simon. Så vackert i Värmland på sommaren. Jobbade intensivt med Ia för att kunna ta semester. Och så berättade jag att jag bestämt mig för att gå ner i arbetstid. Från sju inlägg i veckan till tre. Jag skrev: "På sistone har det känts motigt. Att hela tiden dela, publicera, vara öppen och tillgänglig. Att prestera kreativt på flera olika plan parallellt, eftersom jag jobbar med många olika saker. Jag har känt mig så trött. Utmattad. Så något måste förändras." För er kanske det låter som en småsak, men för mig var det nervöst. Det är läskigt att avbryta något som går bra, som jag jobbat med på heltid i sex års tid. Tänkte ibland att jag kanske bara fått ett infall, att jag skulle ångra mig, och att det då skulle vara försent. Var rädd att jag skulle förlora er. Åkte till Österlen över midsommar, aldrig haft ett så idylliskt firande tror jag. Var ganska orolig i kroppen, PMS-ig och arg på ingenting. Blev totalkär i naturen där. Tänker ofta på den. I juli kom Froste och Dana till Stockholm, med en tredje familjemedlem inuti Dana. Jag la aldrig ut några bilder på Danas mage, de ville inte det, kanske av oro. Men det var häftigt att se henne gravid efter att de försökt i några år. Vi åkte till Västkusten med pappa, Jo och småsyskonen. Och sen åkte jag och Johan på vår tågluff. Färdades från Skåne till Paris och därefter ner till Spanien. Vi hade aldrig varit utomlands förut och det var underbart att se honom sitta och dricka vin på en uteservering i Paris, solbränd. Kan inte tänka mig något hetare. Jag hade lite ångest, började noja över min sociala prestation, tänk om han skulle tycka att jag var tråkig att resa med? Men det gick bra <3 I augusti var jag på skrivkurs på Biskops Arnö. Sprang över en åker och fastnade men foten i ett hål, stukade den, ankeln svullnade upp och blev stor som en mandarin. Jag hade tjugofemårsfest, det var underbart. Fyrtio pers kom dit, sov i bilar och tält och i olika sängar. Dansade med mig på dansbanan och nattbadade i havet. En av mina finaste stunder var när jag och flera andra tvättade håret i älven innan festen. Jag höll i Mys fot medan hon rakade benen. Vi kastade balsamet mellan oss. Dagarna efter festen var jag så ledsen. Jag var orolig att folk inte hade haft kul, orolig att folk hade fått hjälpa till för mycket och rädd över att mitt liv redan peakat, att det var det, nu händer inget mer roligt. Det tog nästan två veckor innan jag kunde bli glad av att tänka på festen (nu blir jag jätteglad av att göra det). Vi firade Johans födelsedag i mammas och Calles växthus, hade kräftskiva och sjöng så högt att hela grannskapet hörde. Åt polenta i Majas trädgård. Sprang längs årstaviken och låg och flöt i vattnet efteråt. I september började jag plugga Litteraturvetenskap A med skapande svenska på Södertörns högskola. Det var sex år sedan jag pluggade på universitet och jag var så nervös under uppropet, var tvungen att torka händerna mot byxorna. Bara några veckor in i kursen var jag lugnare i sinnet än vad jag varit på länge. Det kändes skönt att göra något vanligt. Att inte lägga all min kraft på att komma på innehåll, på att producera, utan snarare lära mig, bli stimulerad. Jag och Yrsa höll i ytterligare en skrivkurs i Asphyttan. Och så var vi på bokmässan, drog runt i mässhallen och kippade efter luft. Jag var ganska lättad när det var över om jag ska vara ärlig, även om det såklart var skitkul att träffa många av er och hänga runt med mina kollegor. I slutet av månaden föddes Aren – Frostes och Danas barn! Jag grät så att tårarna rann ner i munnen när jag vaknade och såg bilderna som de skickat. När jag pratade med Froste några dagar senare sa han "idag har jag klätt på honom ett par små byxor och en liten mössa", och när han sa det hörde jag att han höll på att börja gråta. Jag grät också. I början av oktober föddes Kajsa och Pers dotter Lava! Underbara unge. Johan tog med mig på en hemlig dejt. Viggo och hans familj var på besök. Jag tillbringade två helger i rad i Hälsingland (behövde åka hem emellan pga skola) och blev tokförkyld. En sexnovell jag skrivit för RFSU blåstes upp över hela stan, som reklamkampanj. Surrealistiskt. Mamma checkade in oss på ett lyxhotell som födelsedagspresent. Det var ett av de mysigaste dygnen det här året. Det kändes som att vi var i ett annat land och det säger jag inte bara. Jag hade inte skrivit skönlitterärt på flera månader (åtminstone inte med feeling) och vid det här laget hade det börjat kännas. Var så sorgsen, skrev: Skärp dig, skriv bara. I november lyste flitens lampa. Både jag och Johan pluggade otroligt mycket. Vi fick besök av hans föräldrar en helg. Och så åkte vi till Kalifornien i tio dagar för att hälsa på Froste, Dana och Aren! Och åka på roadtrip med Julia och Elias. Aren luktade så gott och gjorde så gulliga smackande ljud och jag insåg att helvete jag vill också. Ha. En sån. (nu när jag skriver detta har dessa känslor lugnat sig lite, men de har varit sjukt intensiva den senaste månaden). När jag skulle säga hejdå till dem så kunde jag knappt titta på Aren, jag bara grät och grät, det är fruktansvärt att älska människor som bor på andra sidan jorden, med nio timmars tidsskillnad. Liksom vi är ju familj! Vi ska ju ses! I december pluggade jag mycket. Hela tiden. Jag och Johan gick om varandra, jag blev så frustrerad, jag var ledsen och arg och visste inte vad det berodde på, tror jag bara längtade efter att få vara ledig och ligga i en soffa och göra ingenting med honom. Satte in en ny hormonspiral och längtade efter att ha en unge. Hålla andan blev nominerad i Adlibrispriset i kategori ungdom! Julen kom och gick och det var ett jäkla hallå med hela storfamiljen. Nu är jag i Göteborg hos Johans familj. Om ett par timmar åker vi till Brännö för att fira nyår. Känner mig tacksam. Tack för det här året. Tack för att ni läser. Gott nytt 2020!
