Foto: Julia Hallström, redigering av mig. Den här veckan är lite speciell för mig, för jag ska testa en ny grej: nämligen att samla möten och ärenden på 2 dagar (dessa märks med "mötesdagar" i kalendern) och blocka 3 vardagar helt och hållet åt skrivande. Vanligtvis brukar jag sprida ut mina möten på hela veckan, men det gör att dagarna blir så upphackade, och det är svårt för mig att vara i skrivandet då. Och den här veckan ska jag försöka komma in i mitt bokmanus igen. Jag längtar efter att vara där. Eller snarare att vilja vara där. Återkommer med update om hur det går. Antar att det finns andra där ute som också försöker få ihop ~frilansvardagen~. Veckans drömplagg: Hängselbyxor i tjockt denimtyg som är höga i midjan!! Varför är typ alla hängselbraxor skurna på höfterna?? Arg på detta. Hittade i alla fall dessa 4: 1. Asos 2. Diesel. 3. Topshop. 4. Dickies Veckans kalas: Yrsas lillasyster fyller år och jag är bjuden på släktkalaset. Så fint att som vän bli inkluderad i släktsammanhang <3 Veckans pepp: Jazzdans med My på torsdag. Har missat flera gånger pga resor och förkylning, men hoppas hoppas hoppas att jag är frisk tills dess. Efteråt ska vi äta middag ihop, hon och jag. Veckans radio: Den här veckan ska jag vara med i Ligga i P3 (SÅ PIRRIGT OCH KUL) och gästa podcasten Add to bag. Veckans teveserie: Hörde från er att säsong 3 av Love har kommit på Netflix! YAS! Veckans fråga: Hej Flora! Jag har en liten fråga. Det är så att jag ungefär sen årsskiftet kommit in i ny relation. Samtidigt har jag börjat prata med en psykolog för att få hjälp med min ångest. Men hur berättar man för en pojkvän, att man går till psykolog? Jag skäms inte för det, men jag vill inte att han ska se mig annorlunda. Tack på förhand! Hej! Kort svar: Du bara säger det. Det är inget att skämmas för. Långt svar: Jag fattar din oro kring att bli sedd annorlunda. När man börjar dejta någon så paketerar man sig själv på ett visst sätt. Man läser av vad den andra verkar gilla och anstränger sig för att vara så. Alla gör det, mer eller mindre. För några år sedan när jag dejtade en kille så föll jag in i "glad och sprallig tjej-facket". Jag hörde mig själv säga "jag är väldigt känslomässigt stabil". Ha! Jag är precis lika svajig som de flesta. Men jag var så rädd att han skulle bli avskräckt av faktumet att jag har ångest i perioder. Som om det ens är något ovanligt? Det här är inget annat än en kvinnofälla, och grundar sig på en patriarkal syn på kvinnan. Hon ska vara den stabila och omhändertagande, och skräckscenariot är att hon i stället är "hysterisk" och "galen". Hur många tinderkillar har man inte sett som har texten "jag söker en okomplicerad tjej"? FY-FAN säger jag bara. Vi är komplexa människor som kämpar med oss själva. Vi är glada ibland – och glädje är ett känslotillstånd och inte ett personlighetsdrag – och fett ledsna och ångestfyllda ibland. Och det ska vi inte hymla med. Jag tycker att du ska ta mod till dig och berätta för din pojkvän att du går till en psykolog. Min egen erfarenhet är att folk bara tycker att det är ett plus! Det betyder ju att man får hjälp med det som tynger en. Och tro mig, din kille bär också på ångest och sorg. Det gör vi alla. Puss och kram från en ångestkompis Veckans citat: Alltså detta citat talar SÅ mkt till mig!!! B-) Skicka gärna förslag på önskerubriker <3
