Jag var tolv år när jag startade den här bloggen, 2007. Det betyder tioårsjubileum! På den tiden gick jag i sjuan, fotograferade snödroppar i närbild och mina Converse i motljus med pappas långsamma digitalkamera. Och så skrev jag om mina dagar: Jag minns att jag hade tre hundra läsare om dagen under min högstadietid. Det kändes oändligt då. Jag läste andra bloggar: Almah (med Dr Martens och det långa håret), Moderniteter (systrarna med blommiga klänningar och tips på popmusik) Lisaplace (med tusenskönor i håret och drömfångaren ovanför sängen), Sandra Beijer (med rosetterna och böckerna) och Kenza (med gräddvita knästrumpor i stövlarna och hunden Armani). Och många mindre bloggar. Vi kommenterade varandras bloggar dagligen, uttryckte i kommentarsfältet hur mycket vi tyckte om varandra. Ordet "fin" var bloggvärldens mest använda. Eh. Efter "cupcake" kanske. https://www.youtube.com/watch?v=JC6AAhaXF5Y Jag lärde mig grunderna i html, lade ett blommönster som bakgrund på bloggen och skrev Flora i snirklig skrivstil och hade det som header. Genom att titta på youtubetutorials så lärde jag mig att redigera bilder i Photoshop. I min skola fanns inte indie. Det fanns inte popare. Jag hittade mina intressen genom att läsa andra bloggar. Jag började läsa böcker. Jag fick bloggkompisar. Bloggvärlden gav mig utrymme att prova på, leka och experimentera fram min identitet. I åttan, 2008, köpte jag en Nikon D40x. Jag hade jobbat som barnvakt och sparat pengar i flera månar. Jag sydde kjolar av farmors tyger och köpte wayfarerglasögon på Buttericks vars glas jag ploppade ut. Jag hade en novellserie på bloggen där jag skrev om en pojke och en flicka som möttes på en buss. Det var det första skönlitterära jag skrev. Det är plågsamt uppenbart att jag inte visste vad klichéer var för något då. Men också väldigt QT. Jag hittade kläder i utklädningslådan och kunde gå med nitarmband ena dagen och en blommig klänning den nästa. Killarna med moppehjälmar på huvudet stannade mig i korridoren och frågade om jag var gravid. "Varför har du annars kjolen så högt upp?" De kletade fast sina snusprillor på väggarna och skrattade. Jag muttrade något oklart till svar och klampade iväg med mina Dr Martens. Ingen annan i min skola hade sådana konstiga skor eller kjolar. Jag fick kommentarer på bloggen från coola tjejer i skolan som skrev "vem tror du att du är?" Det finns inget som provocerar folk så mycket som tjejer som vågar vara mer än vad som förväntas av dem. Men det var viktigt för mig att vara mig själv. Folk kallade mig konstig, och jag bestämde mig för att vända det till något bra. När jag började gymnasiet så var jag "bloggaren". Jag tog med mig systemkameran till varenda fest och sedan lade jag upp bilderna på bloggen. Jag brukade se till att alla hamnade på bild, visste hur viktigt det var att visa att man varit där. Jag var kär och skrev om det. Jag ritade och visade upp det. Jag läste och valde ut mina favoritcitat. De flesta blogginlägg dök upp efter kl 22, när jag hade pluggat klart för dagen. Det hände att folk gjorde sig roliga på min bekostnad. Och alltså, jag förstår att mina klänningar med peter pan-krage, mina stora sconesfrukostar på sängen och mina tandemcykelturer var provocerande. Det tog ett tag innan jag vågade visa lite av smutsen också. Att jag mådde dåligt i perioder. Att jag var ledsen. Och jag fortsatte blogga. Varje varje dag. Ett år efter studenten, 2013, sade jag upp mig från mitt butiksjobb för att bara ägna mig åt bloggandet och min skrivutbildning. Jag gick på CSN och tjänade några tusenlappar i månaden på att driva bloggen. Jag startade upp mitt eget företag och började skriva Stanna. 2015 hyrde jag en kontorsplats, började skriva två inlägg om dagen och minns att jag började säga "jag ska gå till jobbet". Det var en viktig förändring för mig, ett steg till att ta mitt jobb på större allvar. Formatet förändrades också lite. Jag tänkte att varannat inlägg skulle handla om mig, och varannat skulle vara mer redaktionellt. Som ett inspirerande magasin men samtidigt med en känsla av närhet. Min blogg växte då. Jag fick fler samarbetsförfrågningar. Häromdagen satt jag på ett café här i Lissabon när en tjej pickade mig på armen. Hon var tysk. Hon berättade att hon läser min blogg och har gjort det i flera år. Hon sa att hon kan svenska och därför också har läst min bok. Det är inte klokt när sånt händer. Jag bara gapar och blir helt skrattig. Som tolvåring visste jag inte att man kunde leva på att blogga. 300 läsare om dagen var en svindlande mängd personer. Sedan dess har det blivit fler och fler som läser. 2015 var ni 45 000 unika besökare i månaden. Idag visar statistiken på runt 80 000 unika besökare. Åttiotusen. Det är som hela Umeå eller hela Lund. Jag har hört folk använda mitt namn som ett adjektiv. De säger "Vad florigt". Fan hörni det blir lite skrytigt nu men alltså på ens tioårsdag så måste det väl få vara det? Att jag alltid har uppmuntrats kreativt av mina päron (och haft en trygg hemvist) och började blogga som tolvåring har gjort att jag idag kan ägna mig åt skrivande från vilken plats som helst på jorden. Det har gjort att jag träffat Frida och startat podcasten Flora & Frida. Det har gjort att jag kunnat sprida ordet om min bok Stanna, sammanföra folk genom kompisdejting (finaste som finns!) ge en feministisk syn på saker och uppmuntra till vegomatlagning. Folk har fortfarande svårt att förstå att bloggandet är ett yrke. Men det är som att driva ett magasin där jag gör alla beståndsdelar, och jag försöker använda min röst till att göra något bra. Förhoppningsvis lyckas jag ibland. Jag kan easily jobba tolv timmar på en dag, för att det är svårt att se en skiljelinje mellan vad som är jobb och vad som är en hobby. Ibland kör jag på i en för hög takt, men jag är så jävla glad för att jag får göra det här. Tacksam för det varje dag. Jag vill bara krama om den där lilla konstiga tjejen i pippitröja och snedlugg när jag skriver detta. Jag älskar den här platsen som vi skapar tillsammans. Nä alltså nu känner jag att jag måste tacka: Tack till min familj, mina vänner, expojkvänner och min nuvarande partner som står ut med mitt åbäke till kamera och min dokumentationsmani. Heh. Men framförallt: ett stort tack till dig som läser. Som följer, lyssnar, kommenterar, mailar och rycker tag i mig på klubben. Som utmanar och ifrågasätter och inspirerar och sträcker ut en hand till andra i kommentarsfältet. Jag är så glad att du finns. Grattis på tioårsdagen bloggen. LÄS ÄVEN: NÄR JAG VAR TRETTON NÄR JAG VAR FJORTON NÄR JAG VAR FEMTON EN LISTA OM BLOGGANDE EN LISTA OM JOBB / "VADÅ KAN DU LEVA PÅ DIN BLOGG?" FYRA ÅR SEDAN JAG FLYTTADE HEMIFRÅN : MINA FYRA HEM OM DU VILL GOTTA DIG I MITT ÄLDSTA ARKIV SÅ HITTAR DU DET HÄR
