Det finns vissa saker som upptagit mitt huvud det här året. 2023. Jag har tänkt mycket på familj, såklart, eftersom jag skrev klart boken. Det vansinniga i att man får bonussyskon som man lever sitt liv med och sedan separeras från; nyss var ni familj, nu är ni inte det längre. Att kärleken kan få den rimligaste att göra orimliga saker. Jag har försökt rusta mig inför boksläppet. Inte ha för höga förväntningar. Vara medveten om att vissa kommer tycka om och förstå, andra kommer inte göra det. Att man kan läsa boken snabbt eller långsamt och att det kommer påverka upplevelsen. Och framförallt: att mitt skrivande inte är avhängigt medial uppmärksamhet. Att skrivandet, faktiskt, är mitt eget. Man blir knäpp av att gå och vänta på recensioner och att varje morgon, i en månad, googla sig själv. Det är klaustrofobiskt och pinsamt och så långt från den lekfulla skrivprocessen man kan komma.Jag känner mig stolt över hur boken blev. Det är en fin och rak känsla.I år har jag varit egenföretagare i tio år. Jag märker att något har förskjutits i mig, jag är trygg i min jobbsituation så som den ser ut nu. Visst, ibland är jag rastlös och oroad för framtiden, men jag vet att jag kan påbörja och avsluta ett långt projekt och det finns något lugnt i det. Jag är ihärdig. Jag vet att vissa månader är vansinnigt intensiva, medan andra är tröga, och det är i sin ordning. Kanske tog det mig tio år för att hamna i den känslan.Jag har också varit känslig det här året. Sådan är jag, tror jag? Orolig. Jag har haft mina skäl ibland, absolut, men inte alltid. Nerverna krullar sig. Jag drömmer om att få fastare form. Jag drömmer om att kunna dra in känselspröten.Jag har varit kär. Jag har aldrig varit kär i någon i 5,5 år förut. Och som alltid när något är riktigt bra så blir jag rädd för att jag ska förlora det. Jag har tänkt på framtiden och skrämts. Jag har aldrig varit så upptagen av frågan om barn som i år. Som en tvångstanke har den tagit sig in.Ni kommer bli olyckliga.Du kommer förlora kontakten med dina vänner.Barnet kommer bli jättejobbigt.Du kommer inte kunna skriva.Eller vila.Allt kommer lukta surt av mjölk.Det finns det ingen återvändo.Du kommer behöva projektleda.Du kommer förlora kontrollen över din kropp.Du kanske inte ens kan bli gravid.Du kan inte riskera att vänta.Det är bra för dig att fokusera på någon annan än dig själv.Du kommer älska den nya lilla individen.Det kommer vara så fint att dela den erfarenheten med Johan.Du kommer skratta åt att du över huvud taget tvekade.Du kommer tycka att du varit dum och självcentrerad.Jag skriver det här och det har ingenting att göra med andra runtomkring mig som har fått barn. Jag tror inte på att projicera sina rädslor på andra människor och deras livsval. Men jag hoppas att de här tankarna slutar invadera mig 2024. Att de kan lämna plats för annat.Min största bedrift 2023 är kanske att jag har satsat på relationerna till mina vänner. Jag kan se det nu, så här i efterhand. Gud! Ska veta! Att jag oroar mig för att inte räcka till. I vissa fall kanske jag borde ha varit bättre på att höra av mig och ställa upp. Men i det stora hela, och det är ju det vi pratar om nu, tycker jag att jag att jag har öst mycket kärlek in i mina vänskapsrelationer i år – och fått detsamma tillbaka. Till mina polare:Jag är så glad att jag fick göra 2023 med er.
