Halloj alla katter och hyndor. Johan och jag fick den otroliga idén att åka på dagstur från Rom. Så i förrgår tog vi ledigt från jobbet och gick till tågstationen i ottan. Drack kaffe och åt min favoritgrej till frukost: grekisk yoghurt med honung och pekannötter. Utanför fönstret reste sig bergen höga och snöklädda. Drygt en timme senare var vi framme i Neapel! Första vi gjorde var att ta tunnelbanan till Montesanto. Där gick vi och tittade på matmarknaden, La pignasecca. Det var vi, lokalinvånare och bara en och annan turist. November är en toppenmånad att resa i Italien tror jag, om man vill slippa trängseln. Vet ni förresten att Sverige är nästan dubbelt så stort i yta jämfört med Italien? Det tycker jag känns helt knäppt. Det doftade så starkt av parmesan här inne, det var inte klokt. Komage, trippa, hoppar jag helst över. Ni vet det där vita, skarpa, ljuset som är typiskt för september? Så var det i hela Neapel. Bländande sol som skapade långa skuggor. Vi promenerade Via Toledo fram. Klockan tolv var vi vrålhungriga. Vi gick till Pizzeria Da Attilio och beställde in en margherita att dela på. Såsen var så frisk, brödet nästan smälte i munnen. Långt ifrån det tuggiga, sega, som jag förknippar med napolitansk pizza. Tio av tio. Vi traskade vidare. Mopeder överallt. ÖVERALLT. Vi tog bergsbanan från Montesanto upp till Castel Sant'Elmo. Därifrån var utsikten inte nådig. Shiet mannen. Jag blir badsugen. Vi promenerade ner för kullen, till spanska kvarteren. Alla som gett mig Neapeltips har sagt att det är där det är goast stämning. Myllrande. Dags för lunch nr 2! Pizza fritta (på Vico Conte di Mola). Varken jag eller Johannes döparen hade ätit det förut. Men det är precis vad man tror att det är: friterad calzone. God! Men framförallt rolig. Det är godare med vanlig pizza. När vi ätit upp sa jag till Johan att det var dags för ett dopp. Sagt och gjort. Vi gick ner till hamnen och jag kände på vattnet. Tjugo grader? Ja, Johan googlade. Tjugo grader. Simmade ut i neapelbukten. Det var underbart. Lufttorkade bäst jag kunde, men blev frusen i skuggan. Vi hittade sol på en uteservering och jag tog en riktigt pappig bild. På tillbakavägen in till smeten frågade vi på ungefär tio kiosker om de hade carte francesi (alltså en för oss helt vanlig kortlek, italienarna har en egen variant, tydligen). Vi fick napp! Och traskade till baren A’picio Spritz där vi beställde varsin limoncello spritz och jag ägde Johan i Chicago. Vid sjutiden återvände vi till matmarknaden La pignasecca, och fiskrestaurangen Pescheria Azzurra. Beställde in en tallrik med friterad fisk och skaldjur, och en pasta att dela på. När vi gick till tågstationen var jag lite full och väldigt, väldigt mätt. Och förälskad i Neapel. Om Rom är den uppnosiga storasystern med pärlörhängen så är Neapel den bråkiga lillebrorsan. Lite jobbigare, men lite roligare.Någon dag skulle man tågluffa runt i Italien. Läs också:10 beautyfavoriter till vintern
