Det var söndag i Rom, alltså för prick en vecka sedan, vår allra sista dag och solen sken, himlen var klar, Julia och jag tog på oss vårjackorna och åkte till Flaminio för att gå på vintagemarknad. Hittade en alldeles underbar sidenskjorta som tyvärr var för liten. Suck, tänk om jag kunde övertala Johan att börja med pyjamas. Efter flera timmar bland vackra kläder kom lunchhungern. Vi gick till första bästa ställe, som visade sig vara den här underbara matmarknaden på en parkeringsplats. Då var gruppen fulltalig igen. Tryggt. Äntligen fisk! Jag beställde baccala con zupetta di ceci. Det är kikärtssoppa med en torskfilé på toppen. Låter kanske konstigt men var svingott. De andra åt vongole. Stämningen var fullkomligt ljuvlig. Typ alla restauranggäster drog av sig jackorna och lutade sig tillbaka i plaststolarna. Servitören sprang runt med det största av leenden. Tusen miljarders hjärtemojis. Jag har haft grov abstinens efter A nu i veckan. Efter en stund var vi faktiskt tvungna att röra oss bort för solen, den var för stark. Vi promenerade genom stan, till Pantheon. Den första söndagen varje månad är det gratis inträde på museum i Rom. Elias hämtade ut sina nyinköptaglasögon hos optikern och så åt vi resans sista gelato på Fatamorgana. Jag tog salt choklad och pistage. Vi drack en kopp kaffe i Monti och Johan köpte en skjorta på Humana. Sedan skildes vi åt. Jag behövde vila ryggen och de andra köpte på sig olika matvaror från mataffären att ta med hem till Svea. Parmesanost, pecorino, guanciale, olivolja, sådana saker. Kom hem och var lite ledsen. Hade blivit osams med min mor (vi löste det dagen efter) och sen kom någon sorglig reel upp på Instagram och så var det ju hela grejen med att jag skulle återvända till februaristockholm dagen därpå. På kvällen åt vi middag på underbara Ristorante Scarpone. Att vara där är som att befinna sig i vilken italiensk stad som helst, det är så stort, känns så mycket som 80-tal. Kanske påminner det om att befinna sig på en resort? Klockan 22 kom det in gamla människor som skulle äta söndagsmiddag och det var fullt av barnfamiljer. Här är vår servitör Antonio som benade ur fisken åt oss. Jag hade på mig ett fynd från vintagemarknaden. En japanskinspirerad sammetsjacka från ett italienskt märke. Sedan promenerade vi hem i kvällen. Så var månaden i Rom slut, då jag var artist in residence på Circolo Scandinavo. Det gick så fort att jag nu sitter med overklighetskänslor.Januari rymde så många olika delar. Att komma på plats, lära känna människorna på residenset, återerövra gatorna och hitta till biblioteken. Att arbeta intensivt med boken, förflytta mig till den inre världen, som om inte Rom vore nog. All tid jag tillbringade ensam, fast också inte, eftersom bebisen hela tiden voltade och spretade och sparkade. Att magen blev märkbart större för varje vecka som passerade. Och så, mitt i allt, blev min farmor sämre och jag åkte hem för att träffa henne för allra sista gången. Några dagar senare återvände jag till Rom, då i sällskap med Johan och våra vänner. Jag hade deadline, jag var ledig, jag väntade mitt första barn, jag var i sorg, jag kände djup tacksamhet över att få finnas till.I sådana här stunder är jag extra glad över att jag har en blogg. Att perioden finns konserverad här, i arkivet. Jag är helt säker på att jag kommer gå tillbaka och läsa inläggen senare. Jag kommer sucka för mig själv. Tänk då, innan. Jag är inte klar med Rom! Jag vill lära mig italienska! Men om jag får leva lika länge som min farmor så har jag 71 år kvar att göra det.💌
