När jag skriver det här är jag ännu i Sverige. Det är måndag, solen skiner över Essingesundet, ett decimetertjockt lager snö vilar på hustaken. Det är åtta minusgrader och Johan gick nyss till kontoret. Jag försökte få kroppen att förstå att vi inte kommer ses på ett tag. Försökte få den att liksom tanka hans värme. Det gick inte, det är så typiskt. Om några timmar beger jag mig till Rom. Jag har fått ett vistelsestipendium – ett så kallat artist in residence – på Circolo Scandinavo. Där kommer jag bo tillsammans med andra konstutövare från olika skandinaviska länder. Vilka de är vet jag inte än. Jag ska vara borta i en månad. Sist jag var i Rom, sex veckor hösten 2022, skrev jag klart Här ruvar havet. Varje dag gick jag till ett bibliotek. Nästan varje kväll åt jag något gott på restaurang. Jag sprang mina löpturer upp och ner för kullarna. Jag drack allt vin. Den här gången blir det annorlunda, jag får så lätt ont i bäckenet av att gå långt och några nätter insvepta i rödvin blir det inte. Kanske är det bra för mitt skrivande. Jag hoppas det. Skrivplanen är denna: de närmsta veckorna ska arbeta utifrån den feedback jag har fått av min förläggare, min litterära agent och en och annan kommentar som ligger kvar sedan Yrsa läste i höstas. Inledningen behöver bli tightare, jag behöver få in lite mer bakgrund på ett par av karaktärerna och jag skulle gärna vilja göra lite mer research. Sådana saker. Jag ska också läsa igenom manus själv, vara min egen kritiker. Den 26 januari skickar jag texten till min redaktör, som då kommer läsa den för första gången. Att texten går till redaktör betyder ungefär att man går från yxa och stämjärn till sandpapper. Det sista steget, poleringen, är korrläsningen. Det kommer göras senare i vår. Jag vill vara helt klar med texten innan bebisen föds i maj.Den bökar runt där inne nu, nästan lika lång som min laptop. Mysigt att vi ska göra Rom ihop.
