Vaknar två timmar innan klockan ringer. 06:00 är inte mitt i natten hemma i Sverige, men här, där stan kommer igång först vid 10-tiden, känns det så.Jag är hostig. Magen är spänd, förmodligen på grund av all frukt jag trycker i mig. Kanske också på grund av att frukten ska samsas om plats med den lilla. Det gör lite ont i ena visdomstanden. Jag går på toa, dricker hostmedicin (det är fruktsirap jag köpte av en vänlig apotekare, smakar aprikos, naturligt, visto che è in gravidanza), tar några klunkar vatten, blundar. Somnade inte förrän halv två igår, vet att jag behöver mer sömn än vad jag fått hittills.Mitt huvud söker sig till oförätter. Jag tänker på människor jag inte hört ifrån på länge, måste komma ihåg att höra av mig. Jag tänker på min farmor som blir allt svagare. En gång reste hon till Italien själv. Det var på fyrtiotalet, hon blev bestulen på sina pengar och sitt pass och bodde på Birgittas hus vid Piazza Farnese, ett gästhem och ett kloster.Det är måndag men mitt huvud går till helgen. Jag har inga planer. Vardagar utan planer är en sak, men känslan av att vara ensam smyger sig tätare runt kroppen under fredags– och lördagskvällar. Kan alltid boka in mig på en trevlig restaurang och läsa en bok. Kan alltid fråga om någon på residenset vill äta en bit mat. Kan alltid gå på bio eller försjunka i arbete eller titta på en film i sängen. Men ändå. När man reser själv är helgerna är något annat än vardagarna.Sätter på en tiominuters body scan. En farbror ber mig uppmärksamma mina tår, mina knän, mina höfter. Jag brukar somna nästan omedelbart av det ljudklippet, har betingat hans röst med avslappning. Nu lyssnar jag på varenda formulering och när han är klar känner jag mig piggare än när jag började. Men kroppen känns mjukare.Ingen idé att försöka sova till åtta. Lika bra att gå upp nu. Kanske kan jag skriva ett blogginlägg, kanske kan jag snart gå och göra mig en kopp kaffe. Fylla mokabryggaren med vatten och kaffepulver. Koka upp lite vatten i en kastrull och blanda en americano. Varför känns tanken på det mörka köket, det stora kylskåpet, så otäckt? Bäst jag väntar tills solen går upp. Jag trycker upp jalusierna och släpper in gryningen utanför. Ett rutmönster i taket. Det lyser från ett av grannhusen, jag ser människor röra sig bakom de stora glaspartierna. Där finns rutiner och planer, där har dagen redan börjat.
