Något slog om efter två veckor. Stan tömdes på folk och mina nerver slutade krulla sig.Somnar och vaknar med samma känsla av lugn. Jag skruvar ihop mokabryggaren, drar på gasen, knäpper igång vattenkokaren. Häller kaffet i en kopp, tillsätter hett vatten och mjölk. Går i tofflor till skrivbordet med koppen i handen. Slår upp datorn och letar efter en ingång i det långa dokumentet.Andra morgnar drar jag på mig träningskläderna. Har ställt en flaska vatten i kylskåpet som jag dricker ur, ståendes, innan jag går ut. Dörren klickar så skönt när jag vrider om nyckeln. Känner hur den skramlar i svanken när jag springer ner på Via dei Foro Imperiali. Colosseum bakom mig, Forum Romanum till vänster, det fläskiga och hopplösa monumentet Vittoriano framför mig som ibland kallas lösgommen eller gräddtårtan. Ingen känner mig här. Jag säger buongiorno till poliserna som kanske la sina röster på Meloni.Mitt tillfälliga hem är mörkt oavsett tid på dygnet, solljuset tar sig inte ner i den trånga gränden. Soffan är lite för kort. Man måste lägga toalettpappret rakt ner i vattnet för att det ska kunna spolas ner. Varmvattnet i duschen tar ibland slut. Men golvet av trä är lent och mjukt under mina fötter. Sängen hård precis som jag tycker om den. En minut bort ligger torget med fontänen där folk dricker sin öl, äter sin gelato, pratar om dagen som har varit eller dagen som ska bli.Jag har svårt att arbeta med texten mer än tre-fyra timmar om dagen. Sedan kommer tröttheten. Oftast jobbar jag från biblioteket. Männen i receptionen, bibliotekarierna, ler mot mig när jag kommer. Buongiorno. Jag tycker om rutinen i det; att jag ger dem mitt lånekort, att jag hämtar det några timmar senare. Wistrom, säger de för sig själva medan de letar i högen av kort. Jag har utsikt mot innergården. Apelsinträden med frukt som mognar framför mina ögon. Vid tolv går jag ut på gatan och sätter mig i en solfläck. Så smutsigt på trottoarerna men orka bry. Äter min matlåda och tittar på förbipasserande. Drar in fötterna så att de inte ska bli påkörda av mopeder eller bilister. Alla fordon kör så nära fotgängarna här. Bara några centimeter skiljer oss åt. Ljuden, de är så höga, det går absolut inte att använda airpods för att prata i telefon. Promenerar långsamt hem igen. Det tar tjugo minuter för mig att gå dit om morgnarna, men kanske en timme att gå tillbaka. Blir glad när jag hittar en bra mataffär eller ser en inbjudande bänk.Ingen väntar på mig, jag kan ta min tid.
