I lördags var det inte bara lördag utan ultravår. Jag och Greta (som också är här på artist in residence) åkte till stadsdelen Pigneto för att äta lunch och strosa runt. Vi hittade en restaurang i bästa solläge. Lo Yeti heter den. Gick in och kollade menyn. Vad fint det var där. En sak jag dricker ofta här: färskpressad apelsinjuice. Spremuta. Orchiette (betyder små öron) med ragú och ett helt fat med salt tack så mycket Sen gjorde vi följande: rotade runt på second hand och satt i en park och åt gelato intill tre skvallrande tanter som såg hemskt tillfreds ut. Jag tog smakerna salt jordnöt och blåbär. På kvällen kollade jag på Girl, Interrupted, som handlar om en ung kvinna (Winona Ryder) som mår piss och som skrivs in på ett mentalsjukhus för kvinnor (det är 60-tal). Där träffar hon Angelina Jolies karaktär som kan fånga vem som helst i sitt nät. Så jävla bra, hur kan jag inte ha sett den förut? Tänker fortfarande på de gamla kycklingskroven under en av karaktärernas säng. Finns på Netflix! På söndagen jobbade jag med min text på förmiddagen och sedan promenerade jag ner till matmarknaden. Köpte mig polpette al sugo gjord på vildsvin, som ett litet snack, och började läsa Judas av Amanda Romare. Sedan fyllde jag hela ryggsäcken med citrusfrukter, bittra salladshuvuden och äpplen. Traskade längs vattnet till Testaccio för att handla mer mat. Kom hem och gjorde en stor batch hummus. Frågade chatgpt om detta verkligen var riktigt salt. Det var det tyvärr inte. Sen tog jag bussen till andra sidan stan, till moderna museet Maxxi. Hade bokat den allra sista platsen på en installation jag hört mycket bra om. Mother är ett slags allkonstverk av Robert Wilson (konstnär, regissör, dramatiker, scenograf). Hur ska jag förklara. Man gick in genom en mörk korridor och hamnade till slut i en sal som också var nedsläckt. Satte sig på en bänk. Så började musiken spela: Arvo Pärts Stabat mater framförd med stråkar och körsång. Ett svagt ljus riktades mot en staty i mitten av rummet, Michelangelos Pietá som långsamt belystes mer och mer. Statyn, som ser halvfärdig ut, föreställer en sörjande jungfru Maria vid Jesus döda kropp. Hon klamrar sig liksom fast i honom. Samma tema som i musiken; en moder som sörjer sitt döda barn. I drygt en halvtimme belystes skulpturen och rummet på olika sätt, väldigt scenografiskt, i samklang med musiken. Först kände jag mig lite rastlös. Ont i ryggen och undrade hur länge detta stillsamma egentligen skulle pågå. Men sedan hände något, jag kom in i det. Hamnade i en slags meditation. Visualiserade min förlossning, ja, det är sant. Johan var där. Han strök bak mitt hår, han höll sina händer om mina axlar. Vi gjorde det ihop, barnet och jag. Främlingar i ljusblå vårdtröjor runtomkring mig. Barnet hade mörkt fjun på huvudet och låg som en liten kringla på mitt bröst, tillknycklad. Hade näsa. Små läppar. Bröstvårtor! Allt detta såg jag för min inre blick. Ett alldeles levande barn. Och samtidigt sparkade bebisen i magen, där jag satt på bänken i mörkret.En kvinna bredvid mig andades tungt, hackigt. Jag kunde höra hur hennes andning blev mer och mer snorfylld. När installationen var över satt hon kvar och grät, intensivt. Hennes partner tog hennes hand och kysste henne rätt i handflatan. Tog en taxi hem efteråt. Chauffören kollade matchen på sin telefon samtidigt som han körde. Hade knytis med resten av de som bor på residenset den här månaden (därav min stora batch hummus). Marika hade gjort en underbar tiramisu.Så var min helg!
