Låt mig berätta om min lördag. Jag vaknade av att min klocka knackade mig på handleden. Jag föredrar den typen av väckning framför en signal. Klockan var åtta, rummet var kolsvart eftersom jalusierna inte släpper in en gnutta ljus och bredvid mig låg Johan och andades tungt.Jag drog på mig pyjamasbyxorna, satte på mig tofflorna och hasade ut i köket med datorn. Meckade ihop mokabryggaren, kokade lite vatten vid sidan av. Ringde sjukhuset för att höra hur natten varit. Så skönt att kunna göra det nu när jag är så långt borta. Tackade för allt de gör för att min närstående ska vara trygg. Palliativ vård. Jag kan inte förstå att det är där vi är nu, men det är vi. Jag har deadline på måndag. Nu ryggar jag av ordet, dödslinje, men det är trots allt vad man kallar det. Min redaktör ska läsa texten för första gången. Alltså satte jag mig i fåtöljen med mitt kaffe och fortsatte beta igenom mina egna kommentarer. En nästan berusande känsla att vara så nära en färdig bok, men viktigt att inte bli lat så nära mållinjen, viktigt att inte slarva. Jag har fått omslagsskisserna av Sara+Sofia och de var bättre än jag hade kunnat föreställa mig.Johan drog ut på stan och mötte upp de andra. Jag bytte om till vanliga kläder, borstade tänderna, bäddade sängen och satte mig åter i fåtöljen. Klockan femton orkade jag inte hålla ögonen öppna längre och då gick jag ut på stan. Våt kullersten, varm luft. Ringde familjen och kollade läget. Träffade Fabian och Johan på en bar och beställde in en öl. Störtskurar men vi var skyddade under tak. Jag sa: livet är så koncentrerat just nu. Barnet som sparkar, boken som snart är klar, palliativ vård, att vi är här i Rom. Jag får svindel. På kvällen var vi (som i jag, Johan och Fabian) barnvakter till fem månader gamla A, medan Julia och Elias gick ut och käkade och firade sin årsdag. Vi satte henne i selen på Johans bröst där hon somnade innan vi ens hunnit knäppa spännena, och sedan gick vi till Lo Scopettaro och åt middag. Melanzane alla parmigiana, carbonara, pollo alla cacciatora, citronsorbet, kaffe. A sov i en timme och fyrtio minuter i selen och Johan fick öva sig på att äta med en hand. Han sa: är det fusk att vara barnvakt på det här sättet, på restaurang? Men vi kom fram till att det inte var det.
