Det var alltså möjligt att ha så här mycket energi i kroppen. Trodde att känslan var öronmärkt tidiga 20-någonting. Känna mig kapabel. Fri? Vän med mig själv och extra öppen gentemot andra.I förrgår sprang jag min runda till Trastevere och tillbaka. Stararna svärmade ovanför pinjeträden, vinden var varm, de gula löven blev hala mot de glatta kullerstenarna. Alla människor och deras gapande och plutande munnar vid Forum Romanum. Efteråt såg jag i appen att jag sprungit mitt tredje snabbaste någonsin. Det är omöjligt att bortse från sambandet.Minns när jag skrev till mitt ex att jag ville bli ihop med honom. Jag var sexton. Han svarade ”det känns som om jag skulle kunna springa hur långt som helst.”Man kan bli förälskad i en stad. Jag har blivit det två gånger förut. Var det såhär intensivt? Definitivt i San Francisco. Man kan gifta sig med en bit av Berlinmuren eller Eiffeltornet, säkert Golden Gate Bridge eller Colosseum också. Ja, ja. I början blev jag nästan äcklad. Så mycket folk, så många sevärdheter, kommers, var skulle jag fästa blicken, var skulle jag börja? Förgyllda salar och joniska och doriska kolonner och fan och hans moster. Trängseln, avgaserna och alla trafikljuden. Ambulanser som skrikande åsnor. Jag blev sjuk. Låg i sängen med rullgardinerna nere i en lägenhet som var immig av fukt. Jag skrev till Johan: påminn mig om att jag aldrig ska resa själv igen.Nu skriver jag till honom: jag älskar älskar älskar Rom.Nu säger jag till Pardis (vars namn betyder Paradis): jag vill inte åka hem.Men idag gör jag det. Sex veckor har gått. Jag kommer hem till vår lägenhet som jag bett Johan julpynta. Han ska laga mat till mig, vad som helst som inte är pasta. Kinden mot hans rygg när han står vid spisen. I helgen ska jag hålla skrivkurs. Sedan: kontoret, vännerna, familjen, På spåret, snytpapper och dubbdäck på cykeln. Det blir nog bra.Bara fint att veta att hon fortfarande finns i mig. Hon som kan känna sig så jävla, jävla glad.Och sydeuropa ska ju ingenstans.
