Pojken framför mig har låtit bli att knyta skorna. Eller så har rosetten just gått upp. Snörena snurrar runt hans fötter i cirklar och gör gångstilen hackig, lite som om han hoppar hopprep. Utanför ringmuren pågår ett tornerspel. Motorcyklarna står uppradade utanför. Det är en oväntad kombination. Tornerspel och motorcyklar. På väg till Snäck. Efter en dag framför worddokumentet vill benen bara gå och gå. Jag går igenom mina sms från två år tillbaka. Mina gamla mobilanteckningar. Min dagbok. Det är i researchsyfte. Hur var det att bli ihop? Hur var det att göra slut? Jag behöver komma ihåg det. Inte för att kunna återge vårt händelseförlopp, utan för att komma åt känslorna som bodde i det händelseförloppet. Det är märkligt att titta på filmer där exet kysser mig över hela ansiktet. Små, små pussar över pannan, mina slutna ögon, näsan, kinderna, hakan. Hundra smackande ljud. Det är en tidssluss. Det vrider om. Men mest känner mig bara distanserad till det. Kan inte förstå att hon på filmen är jag. Men det är min säng, mitt påslakan med citroner, min handduksturban, mina pannrynkor, min L-formade käke. Jag ligger vaken länge och scrollar kläder online. Fördriver minuter på Instagram. Då ser jag att Sarah Klang ska spela här på Gotland. Slutsålt. Helvetes skitpiss. Det finns ingen annan artist som jag har lyssnat så frekvent på det senaste halvåret. Love In The Milky Way är mitt soundtrack för våren 2018. Jag lägger upp en story där jag frågar om någon skulle kunna tänka sig att sälja två biljetter till mig. Självaste Sarah Klang svarar. En leende blixtselfie. Gumman du kan få lista. Den hjärtklappningen. Så ikväll ska vi dit. Yrsa och jag. Kommer jag böla? Eventuellt.
