Det var onsdag i Puglia. Onsdag förra veckan alltså. Vi drack fördrinken till James Bond-soundtracket och hade kortturnering. Sam sa chicago minst fem gånger. Johanna fick minst fem kåkar. Vi sörplade martinis och svetten rann i ryggslutet. Vid sjutiden tutade det utanför vår grind. En buss dök upp. En buss till oss?! Sì, sì, a tutti. SLÄNG ER I VÄGGEN VAD NI ÄR UNDERBARA En och annan Klara & jag-låt brändes av i mikrofonen. Tjugo minuter senare var vi framme i den lilla kuststaden Gallipoli. Vi käkade skaldjurspasta och delade hemligheter. Ursäkta skryt men vi är väldigt kära Efter en espresso var det dags att dra vidare. Till en takterassbar. Sedan påbörjades den stora taxijakten. Några shoppade t-shirts i nattöppna turistbutiker, andra drack två öl på stående fot. Tillsist kom vi fram till en underbar, stor utomhusklubb där de spelade nittiotalshits och där några oerhört opererade slash vältränade dansare stod på en scen i stringtrosor och vevade. Taxichauffören snackade in oss för en billigare avgift, jag ska inte säga M-ordet men man fick onekligen den känslan, och sedan dansade vi som om??? världen snart skulle drabbas av en ny lockdown Den enda dansen Klockan blev 4, klubben stängde, trottoaren fylldes av nittonåriga italienare i cowboyboots och korta kjolar. Om det tog oss en timme att få en taxi hem? Ja. Om någon nästan somnade mot muren? Ja. Om det var morgon när vi väl kom hem? Ja. Om jag sneade lite på fyllan och började grina när jag kom hem? Ja. Tur att man kan tillbringa bakisdagen med att skapa kötthögar vid havet.Ett ganska så otroligt dygn i mitt 29-åriga liv.Läs också:Mordvapen, cikador och badskor.
